En anhörigs dagbok

Jag har sedan i måndags sömnrestriktioner, något som min psykolog tyckte att jag skulle prova för att få ordning på min sömn. Min sömn har varit fucked upp sedan jag var nitton. Snart tio år av att vakna många gånger varje natt, att ha svårt att somna och att vrida och vända på mig som en jävla mask. Hur som haver, nu ska det bli slut på det. Nu ska här sovas! Det ska bara sovas färre timmar. 

 

Mina restriktioner ser ut som följer (ta nu fram papper och penna intresseklubben, för nu ska det bli åka av i intressanta grejer):

* Jag ska sova 7 timmar varje natt. Jag måste somna varje kväll kl 23 och jag måste gå upp kl 6 varje morgon (oavsett om jag somnade senare än kl 23). Alltså klockan 6 på morgonen är en mördartid. Jag tycker verkligen inte om att gå upp tidigt. 

* Jag får inte gå och lägga mig i sängen förrän jag är riktigt riktigt trött. Det är för att lära min stackars hjärna att sängen är till för att sovas i, och inte till för att ligga och oroa sig för än det ena, än det andra. 

* Jag har 15 min på mig att somna när jag väl har lagt mig. Om jag inte har somnat på 15 min är det no mercy och bara att gå upp igen och läsa en bok eller något till att jag är jättetrött. Samma gäller när jag vaknar på natten och inte kan sova. 

 

Jag har gått upp klockan 6 nu i två dagar och käre min tid vad trött jag blir på dagen, men jag har faktiskt somnat på typ 10 minuter (vilket känns som ett smärre mirakel). Min psykolog uppmanade mig att verkligen tänka på de positiva konsekvenser som det här till slut kommer ge, för om jag tänker på det så blir det i alla fall lite mindre jobbigt att gå upp i ottan. Så det gör jag när jag masar mig upp och sätter på vattenkokaren för att göra mig en kopp te. Samtidigt som jag tänker att det kanske inte är så farligt att alltid sova dåligt ändå, och att det kanske är värt det. Men, den logiska sidan i mig vinner förstås, så det är bara att gå upp när klockan ringer.