En anhörigs dagbok

På onsdag ska D på MR. Det blir såhär varje gång innan han ska dit och innan vi får resultat. Tankarna om att han ska dö. Att han inte längre kommer att finnas här med mig. Paniken som lägger sig som en sten över bröstet och tårarna som strilar ner för kinderna. När D mår bra känns det som att vi lurar oss själva. Som att vi konstant måste tänka på döden, och om vi inte gör det så kommer stunder av något slags sjukt dåligt samvete. Vi försöker leva i nuet. Vara tacksamma. Men samtidigt, han har en av de mest aggressiva tumörtyperna. Obotlig cancer. Han kommer inte att bli frisk. Han kommer inte överleva. Vi kommer inte få vår framtid.