En anhörigs dagbok

För ett litet tag sedan fick jag ett stipendium från Ung cancer för att få gå till en psykolog. Ända sedan D blev sjuk har jag skjutit det framför mig. Skyddat mig bakom att jag och D pratar så mycket med varandra. Men så kom dagen, idag. 

 

Helt plötsligt satt jag där i en skinnfåtölj och poured my heart out med gråten i halsen. Mina demoner. Mina problem. Mina känslor. Mina strategier i livet. Det blev tydligt att det finns några olika saker som mycket av mitt mående bottnar i. Kontrollbehov, en inneboende oro, en förmåga att fastna mycket i framtiden. Jag berättade om hur jag när jag ser en svart klänning kan börja tänka på vad jag ska ha på mig på DS begravning. Om hur jag så orimligt enkelt kan irritera mig på att andra inte sköter sina jobb. Om hur rädd jag är för en framtid utan D, där jag ensam. Ensamheten är så skrämmande. 

 

Psykologen bekräftade mig och D i hur vi hittills har hanterat vår situation. Att vi redan använder oss av helt rätt strategier. Att vi har en enorm styrka i att vi pratar om allt. Många anhöriga tycks anse att som anhörig ska en alltid vara stark och aldrig låta den sjuke se att en också mår dåligt, något som jag tycker är helt fel. Fel för mig. Om jag är ledsen, då säger jag det till D. Om jag mår skitliv och inte orkar tycka synd om andra än mig själv så kan jag säga det. Psykologen tyckte att det är en bra strategi för oss båda. 

 

Nu ska jag och psykologen sätta mål för de 9 besök som återstår. Jag är så tacksam för att Ung cancer hjälpt mig med det här.