De två senaste dagarna
De två senaste dagarna har jag träffat älskade vänner, tränat, gråtit, haft ont i huvudet och sovit dåligt. Vännerna och träningen gör att jag orkar och får energi, trots allt annat.
Igår hängde jag, V och lilla B i Kungsan för att se på körbärsblommen (tillsammans med cirka hälften av Stockholm). Det var fint. Älskar att hänga med de här två. B kröp runt och hade the time of his life. I alla fall ett tag.
Bästa J kom till MOS idag. Vi åt lunch, pratade om allt och inget, gick runt i affärer och avslutade med ett glas prosecco. Perfekt fredagslunch. Det blev en bra uppladdning inför mitt träningspass som jag körde någon timme senare.
Under de senaste dagarna har jag börjat sakna jobbet mer och mer. Mina fina kollegor. Mina fina elever. Rutiner. Att ha en anledning att gå upp på morgonen. Jag behöver den där anledningen mer och mer faktiskt, för jag har börjat att få svårt att gå upp när jag vaknar. Jag försöker oftast somna om, men oftast fungerar det bara i någon timme. Om lite mer än en vecka ska jag börja jobba deltid, och det känns så skönt.
Idag är det förresten en vecka sedan Ds begravning. Den här veckan har swishat förbi. Det har gått läskigt snabbt. Fick dessutom fakturan från Fonus idag. En ganska saftig sådan, om en säger så. Nära 36 000 kr och då är inte gravsten (som kommer kosta någonstans mellan 10 000-20 000 kr), avgiften för att vi fick vara i Uppsala domkyrka (ca 10 000-12 000 kr) eller minnesstunden (den betalar mina svärföräldrar) medräknad. Vad gör en inte för den en älskar mest av allt. D fick verkligen den begravning och minnesstund som han önskade, och jag ska se till att han även ska få den gravsten han vill ha. Såklart. Jag hade betalat det dubbla om det hade behövts. Först tänkte jag inte skriva ut hur mycket allt kostade, men sedan så tänkte jag att varför inte? Det är ju inte helt pk att prata om pengar, men fuck it. Jag har delat med mig av mina innersta känslor, så jag kan lika gärna dela med mig av det här. Det här är en del av processen efteråt.
skriven
Hej du.
Jag känner inte dig, och inte du mig.
Jag har följt dig ett litet tag och fascineras av hur man lyckas ta sig fram en minut i taget när det värsta har hänt.
Jag vill, om det är möjligt, skicka en slant till dig. Du har inte bett om det, jag vet. Jag vill inte att vi blandar in samvete i detta. Men jag vill också ge din D det som han önskade. Är det ok?
Du behöver inte publicera kommentaren så att folk ska börja med hat. Det finns alltid någon som har en åsikt för mycket. Du bestämmer.
Kram från en medmänniska.