En anhörigs dagbok

Imorse satte jag mig i bilen och åkte iväg till Uppsala för att beställa gravsten till Ds grav. Gravstenen kommer inte komma på plats förrän om ett år, men det kändes skönt att få det gjort nu medan jag fortfarande verkligen kommer ihåg hur D ville ha den. Han var ganska detaljerad i hur han ville att den skulle se ut. 

 

Efter att ha varit på Fonus promenerade jag upp til domkyrkan. Jag satte mig i kyrkbänken och lät tankarna och tårarna komma. Jag kunde verkligen se framför mig hur vi gick ned för altaret som nygifta. Så hoppfulla,  så fulla av kärlek och liv. Sedan såg jag framför mig hur jag ensam gick ned för altaret själv, en meter bakom den vita kistan. Så ensam, så full av sorg och saknad.