En anhörigs dagbok

 

Den här dagen har gått i en rasande fart. Efter lunch åkte jag till jobbet för att fika och träffa mina fina kollegor. Jag var lite nervös innan för hur de på jobbet skulle reagera. Det blev många kramar, fina ord och varma blickar. Vissa kom inte fram och sa inget alls, och det är såklart helt okej. Alla reagerar olika. Något som jag kan bli lite trött på är att när jag säger att jag mår ganska okej just nu, så svarar vissa att sorgen kommer bli värre senare. Det kommer, ska du se. Eh? Okej, tack för att du vet hur min sorgeprocess ser ut. Jag tackar ödmjukast för att du vill berätta för mig hur jag kommer att må. Djupa andetag, ett leende och teflonhuden får det att rinna av. Alla är olika. Alla är olika. Alla är olika. De orden repeterar jag inombords. 

 

Men vet ni? Jag mår på riktigt ganska bra just nu. Jag bryter ihop emellanåt, men sedan kommer jag igen. Det är temporärt. Och visst, kanske kommer det tuffare tider framöver, men då tar jag det då. Varför ska jag idag tänka att sorgen kommer att fördjupas om ett tag? Jag tjänar noll och ingenting på det. Jag lever här och nu. Här och nu mår jag ganska bra. 

 

 

Efter att ha handlat mat och ätit middag tog jag mig i kragen och gick ut på en promenad. Jag gick två varv runt Råstasjön. Ljuset var gyllene. Helt magiskt vackert. Musiken pumpade in i öronen och ut i kroppens alla celler. Där och då kände jag mig så jävla stark. Jag klarar allt. Inget ska få trycka ner mig. Jag lever.