Fyra veckor

 
Fyra veckor utan dig. Tjugoåtta dagar. Så oerhört många minuter och sekunder utan dig. Tiden är fortfarande komplex för mig. Jag får inget grepp om den. Dagarna går. Det känns som att tiden springer fram, samtidigt som den sakta kryper förbi. 
 
När jag tittar på bilder av dig, av oss, blir det så påtagligt. Du har alltid funnits här. Du har alltid varit den jag har berättat allt för. Alla små obetydliga detaljer från dagen. Du var den jag har kunnat gråta framför. Du var den jag aldrig behövde ha en mur framför. Du kände mig utan och innan. Jag kände dig utan och innan. Och nu är du inte kvar. Du är inte här. 
 
Jag läste i ett brev skrivet av en man som förlorat sin fru  att den tuffaste tiden på dygnet är när han ska lägga sig och att han liksom skjuter på det för att han inte vill göra det utan henne eftersom de alltid la sig samtidigt.  Det gjorde vi också. Oavsett om det bara var den ena som var trött, så la vi oss tillsammans. Alltid. Du och jag. Men nu ligger jag ju här själv. Du ligger inte bredvid mig i sängen. Jag kan inte bara sträcka ut min hand för att röra vid dig. Dina tunga sovande andetag hörs inte längre. Jag kan inte krypa nära dig när jag har en mardröm eller bara vill ha lite värme. Det är bara jag. Ensam. Utan dig.
1 nadia:

skriven

Kramar ❤ ❤ ❤

Svar: Kramar 💜
Sara

2 Silje :

skriven

Du skriver så fint vennen.
Jeg tror Daniel fortsatt er her på et vis. Husk det jeg nevnte om at energien aldri helt forsvinner. Selv om personen er fysisk borte er hans energi fortsatt her💜 glad i deg.

Svar: Ja, det är verkligen fint att tänka så 💜 Är så glad i dig med! Kram
Sara

3 Nina Frogner:

skriven

Förlåt att jag skriver rakt ut men... Fy helsike vad ledsen jag blir när jag läser ditt inlägg ikväll. Jag önskar så att du sluppit allt det här. Att ni sluppit vara ifrån varandra kroppsligt. Men, tänk att D faktiskt finns där med dig. Bredvid dig i sängen. Framför dig vid köksbordet på morgonen vid frukosten. På kvällen i soffan... Jag tror på änglarna o jag är envis i att skriva, hans finns där, hos dig, även om du kanske inte märker det. Inte ännu...
Precis som du skrev i senaste inlägget. Nu är det Sara 2.0 o du formas av händelser i ditt liv o valen du väljer. Det kommer bli bra med tiden. Låt det ta tid...
Kramar 💕

Svar: Jag blir så rörd när jag läser din kommentar, Nina 💜 Jag försöker tänka så, men ibland så är det så fruktansvärt svårt. Jag hoppas verkligen att han är här vid min sida just nu, för jag behöver honom verkligen. Stor kram 💜
Sara

4 Anonym:

skriven

Kära fina Sara! Jag känner precis som dig (och även som mannen i artikeln) att det är värst när man lägger sig. Men samtidigt kan jag ibland tycka att det är lite skönt. Då kan jag i lugn och ro tänka på hur dagen varit och låta tårarna få komma... För trots allt undviker jag ibland att släppa fram tårarna på dagarna när jag är på jobbet, det blir så oerhört jobbigt då. Jag har ett litet tips, som du kan prova om du vill. Jag sover i min mans säng, det känns skönt på något sätt och så slipper jag se den stå tom. Hoppas du kan sova hyfsat i natt. God natt och stor kram ❤️ Carin

Svar: Vilket fint tips, Carin 💜 Jag ska prova det och se hur det känns. Det är skönt att veta att jag inte är ensam om att känna såhär. Stor kram 💜
Sara

5 E:

skriven

Jag är övertygad om att han finns vid din sida nu även om du har svårt att uppfatta det.
<3<3

Styrkekram E

Svar: Tack E 💜 Kram
Sara

Kommentera här: