Skrattet
En av de saker jag saknar mest med D är alla gånger vi skrattade. Ni vet det där djupa, bubblande skrattet som bara kommer av en blick, en rörelse eller något en sagt. Som vi skrattade. Varje dag, hur mörk den än var, så skrattade vi till slut. När en är ensam blir det inte samma sak. Ibland tittar jag på filmer på D när han gör något roligt, och då kan jag få tillbaka lite av känslan. Men, det är ju inte samma sak. Nu när jag tittar på bilderna så rinner bara tårarna.
Jag saknar ditt leende älskling. Jag saknar ditt skratt. Jag saknar dig.
skriven
Det blir så fruktansvärt tomt så det är inte klokt. Det blir inte lika mycket skratta här heller, inte alls på samma nivå som när David var här .(