Trött dag
Vilken trötthet jag har känt idag. Helt klubbad är jag. Det bör innebära en god natts sömn (snälla söta sovguden, låt mig sova en hel natt för en gångs skull).
Jag har varit på ett sista besök hos min psykolog idag. Vi var överens om att jag i det här läget inte är i behov av så mycket mer stöd, och att jag ska höra av mig längre fram om det behövs. Hon bekräftade mig i att jag har handlat rätt i min sorgebearbetning, och det är så skönt att höra. Jag tycker ju liksom själv att det går bra, men andra människor kan få mig att börja tvivla på min förmåga och mitt mående. Det har varit givande att gå till henne under de här månaderna. Tack Ung cancer för stipendiet!
Efter psykologbesöket tränade jag på gymmet. Det var inte jordens bästa träningspass, men det var ändå något. Jag är särskilt nöjd att jag gick dit, trots att jag var så trött.
Kvällen avslutades med att min fina K kom hit och åt middag med mig. Så skönt att få prata av sig och skratta lite.
Hoppas att ni har haft en riktigt härlig dag.
skriven
Hallå gumma! Jag känner igen det du säger. Folk sa till mig också att du har nog inte fattat än att han är borta…..det kommer nog….va satan…….som du säger Sara; folk sörjer olika. Bara för att jag kunde hantera mig själv och min vardag efter Davids bortgång betydde det inte att jag inte hanterade det OCH SÖRJDE. Alla är vi olika. Vi hade en bekant jag o min man. I själva verket var det en gammal naval college friend till David (de kände varann när de var väldigt unga och fick kontakt igen när han var sjuk genom en annan polare till David). Iallafall, hans fru lämnade honom förra året efter 20 års äktenskap ( detta ände några månader efter Davids död)……och han är fortfarande helt knäckt! Jag känner mig nästan skyldig för så förjävligt mår inte jag och min man har dött - ska jag känna mig skyldig för att jag mår rätt bra? David kommer ändå inte tillbaks om jag skulle vägra stiga ur sängen. Dessutom skulle David aldrig ha tillåtit mig att sörja på det viset om han på något vis hade kunnat förmedla sig. Så nog är vi olika alltså. Jag tycker nog att jag mådde värst under hans sjukdomstid för vi visste ju att döden var oundviklig så jag sörjde som allra värst då. Kanske låter konstigt för vissa men jag tror du förstår. Roligt att se att du ändå mår rätt hyfsat. Kram Sara!