Bra dag

 
 
Käre min tid. Dag sex av trettio med yoga. Dagens pass kändes, om jag säger så. Bra träning för magen. Är typ kär i Adriene som leder passen. Peppig människa!
 
Idag har vi hunnit med så himla mycket. Vi har gjort lyxfrukost (egengjorda scones, egenpressad juice, pocherade ägg! Älsklingsfrukost nr. 1), yogat, tvättat en massa kläder, bytt sängkläder, varit på bio (Ride Along 2, ingen film för mig riktigt), tagit en promenad och löst ett korsord. We're on fire. Eller inte längre. Elden har falnat. Nu ska vi bara ligga i soffan hela kvällen. Och jag ska måla naglarna. Viktig söndagstradition.

Svar på en kommentar om döden

Jag fick den här kommentaren igår, och tänkte besvara den här i ett inlägg.  
 
Jag har så svårt att förstå hur du förhåller dig till det här med döden, vill såå inte vara respektlös utan söker kanske mer "svar" på hur man hanterar ett sånt faktum.. Finns inget rätt eller fel. Kan du "glömma" av: koppla bort? Får du panik elle kan du hantera det? Du verkar vara så stark, felanvänt ord ofta för vad ska man annars göra? 
 
Jag förstår att det är svårt att förstå hur jag förhåller mig till döden, för jag vet knappt själv. Det kan vara så att jag förhåller mig till Ds kommande död på ett sätt nu, men när det väl sker kanske det förändras helt. Förmodligen blir det så. Att förbereda sig på något sådant är nog omöjligt, även om jag nog försöker. Att förbereda mig är en del av min bearbetningsprocess.
 
Men så här: ända sedan vi fick reda på Ds diagnos har vi vetat att han sannolikt kommer att dö inom ett eller några år. Det finns undantag. Det finns alltid undantag, men vi är inte sådana som tror att vi kommer att tillhöra just undantaget. Döden har därför funnits i vår närhet sedan juni 2014. Det har kommit glimtar av hopp, där vi båda har känt att D kanske kommer att vara en av dem som lever längre än i något år, men de försvinner snabbt. Vårt sätt att hantera och bearbeta Ds diagnos har varit att vara krassa och se diagnosen och dess följder för det de är. Det är en obotlig cancersjukdom. Det är en av de mest aggressiva cancerdiagnoserna. Många dör efter 12-15 månader. Vi vill inte att det ska vara så. Men det är så. 
 
Att alltid vara Sara, fru till man med obotlig cancer, tar så mycket på krafterna. En del av mig försvinner. Det är svårt att förklara. Jag har stunder varje dag där jag kopplar bort döden. Ibland för att jag inte tillåter mig att tänka på den. Jag blockerar helt enkelt ut den de stunder då jag känner jag absolut inte orkar. Andra gånger har jag korta stunder då jag är helt i nuet och bara tänker på vad som händer här och nu. På ett sätt känner jag skuld, och kanske lite skam, över att tillåta mig att inte tänka på döden. Det borde ju liksom ligga över hela mitt liv. Jämt. Men, samtidigt så tror jag att mitt hjärta och hjärna behöver få vila en stund ibland och bara vara. Det är så viktigt för mig att få vara glad, att få skratta, att få vara arg över något helt oväsentligt eller att sitta försjunken i en tanke på vad vi ska äta till middag. Det blir som små pauser i livet där jag vilar mig och där jag bara får vara mig själv. 
 
Det kommer också stunder, flera varje dag, när jag får panik över tanken att D inte kommer att finnas vid min sida. De tankarna kommer över mig när som helst. Det kan vara när jag kramar honom, och jag tänker att det kommer komma en dag när jag inte kommer kunna göra det längre. Det kan vara när jag ringer honom för att berätta något, och jag tänker att det kommer komma en dag när jag inte kommer kunna göra det längre. Det kan vara när han får mig att skratta genom att göra en skojdans, och jag tänker att det kommer komma en dag när jag inte kommer kunna göra det igen.
 
Jag hinner gå igenom en hel rad av känslor under en dag, som alla har att göra med döden. Det går liksom upp och ner hela tiden. Vissa dagar känner jag tilltro till framtiden, och andra dagar tänker jag att jag aldrig kommer klara av att leva utan min älskade D. Hur ska jag ens kunna ta ett andetag när han inte är här?
 
Att leva med vetskapen om döden har inte bara gett oss tårar. Det har gett oss en chans att ta tillvara på tiden tillsammans, att få uppleva resor och känslor tillsammans, att dela våra innersta tankar med varandra. Sjukdomen har fört oss närmare varandra. Vi är ett tillsammans. Samtidigt är det här en skrämmande del av det hela, allt det vi har fått ha tillsammans kommer att ta slut. Ett fruktansvärt slut, där jag måste försöka tänka tillbaka på hur många fina stunder vi har delat. Hur stark vår kärlek har varit. Hur D har varit min klippa och stora kärlek i livet.
 
 

Fredagsplus

Jag härmar Sandra och kör fredagsplus.
 
 
 
+ jag har spenderat eftermiddagen med mamma i Mall of Scandinavia. Vi tog ett glas vin på Klang market, tittade i affärer och köpte en doppresent till ett kusinbarn och en present till min älskade bror som fyller år snart. 
 
+ mina elever har varit så fina idag. 
 
+ jag började en av mina lektioner med att låta eleverna lyssna på klassisk musik, blunda och bara slappna av. Jag har börjat göra små avslappningsövningar med mina nior, på åtminstone en lektion i veckan. Jag tror att det är bra både för dem och mig. Win win! 
 
+ jag har hittills gjort fyra st yogapass. De har varit utmanande men så givande. Imorgon ska jag göra det femte passet. 
 
+ vi har precis ätit så himla god thaimat, och nu ligger vi i soffan. Älskar att ligga här bredvid min underbara D och bara vara.