Soliga dagar

Mitt humör har svängt så himla mycket de senaste dagarna. Allt ifrån att livet är fruktansvärt jobbigt till att livet är underbart och så vackert. Det gäller att parera de negativa svängningarna så gott det går, och hela tiden påminna mig om att det kommer en bättre stund snart. 
 
Idag har jag haft en riktigt bra dag. Det började med att jag lunchade med två fd kollegor. Vi skvallrade, gullade med As bebis, åt hamburgare och drack varsin cider. Livet! Sedan gick jag cirka 100 meter fram på Rörstrandsgatan och mötte upp bästa Lotta för en fika. Vi har lärt känna varandra genom våra bloggar, då hennes man också har cancer. Så himla fint att få ses på riktigt och bara snacka på om allt och inget. Särskilt skönt är det att få prata om hur det är att vara anhörig, sådant som de flesta andra inte har någon inblick i. Älskar att träffa nya människor när det bara klickar. Så fint. 
 
 
Nu väntar jag på att en vän ska komma förbi och dricka ett glas vin. Hur lyxig dag har jag inte? 
 
 

På banan igen

Det är så obeskrivligt skönt att vara på banan igen. Det var några fruktansvärt jobbiga dagar där allt var en kamp. Nu känns livet ljust och lätt igen. Tacksamheten sköljer över mig. Jag lever och jag mår bra. Idag har jag till exempel hunnit med att luncha med min bror, sola i Hagaparken ätit middag med E på min uteplats och joggat en runda.

Och förresten, den där känslan en får när en ligger i Hagaparken och solar i godan ro, och frisbeemarodörerna ställer sig ca 1 meter ifrån en. Det enda jag tänker är "snälla, träffa mig inte i ansiktet". Är det bara jag? Och hur gammal är jag nu, 75?

Steg för steg

Den här dagen går inte till världshistorien som en av de bästa, det kan jag lova. Gårdagen har bara fortsatt även idag. Tårar, tårar och tårar. Den där tunga känslan av hopplöshet, ensamhet och sorgsenhet. Den som tar över hela kroppen och liksom får blicken att sjunka ner i marken och som bildar en stor vass sten mitt i bröstet.

Jag har försökt att trotsa känslan genom att göra några värdefulla saker under dagen. Jag har rensat förrådet i lägenheten, så nu har jag gått igenom allt i lägenheten och har bara förrådet i källaren kvar. Jag höll upp Ds jackor framför näsan och hoppades på att hans doft skulle finnas kvar. Det gjorde den inte. De luktade ingenting. För mig har det här rensandet varit en viktig del i min bearbetning. Det är så sjukt jobbigt, men jag påminner mig själv om att D inte kommer att vara mindre död bara för att jag sparar på materiella ting. Några saker la jag in i minneslådan. Den är full nu.

Det andra värdefulla är den promenad jag är på just nu. Trots att varenda cell i min kropp vill kasta sig gråtandes ner på gräset och vänta på att en varsam hand ska leda mig hem, så tar jag steg för steg. Framåt. Bortåt. För varje steg jag tar närmar jag mig en gladare och lugnare Sara, så jag fortsätter. Ett efter ett.