De sista minuterna

 
Idag är det en vecka sedan D tog sina sista andetag. De där sista andetagen spelas upp mitt huvud, om och om igen. Hans ögon som tittade in i mina, andetagen som blev kortare och kortare, och till slut det sista andetaget. Sedan blev det tyst. Knäpptyst. Bröstet reste sig inte igen. Ögonen förlorande sin glans och livet försvann. Jag tänkte på hur tacksam jag är för att vi hann ta farväl några dagar tidigare. Jag hann berätta hur mycket jag älskar honom (tusen gånger om), och han hann säga att han älskar mig. Det var så hjärtskärande fint. 
 
 
 
1 Therese Åström:

skriven

Jag känner dig inte men förstår hur otroligt jobbigt det måste vara för dig. Det du skriver om dig D berör verkligen. 💜

2 Carina:

skriven

Ja jag tror det är viktigt eller i alla fall känns bra att få ta ett farväl och hinna säga det man vill säga. Det blir ett minne. Kram

3 Silje :

skriven

💜

4 nadia:

skriven

❤ kram ❤

5 Hanna:

skriven

Kram!

6 Soile:

skriven

Känner med dig... det är så svårt att beskriva känslor när en kära anhörig går vidare och man blir kvar ensam utan honom/henne.... Skickar massor med styrkekramar, ljus och kärlek till dig <3

7 Ylva:

skriven

Vad fint att ni fick möjlighet att ta ett innerligt avsked, ett medvetet och närvarande!
Jag förstår att det är svårt nu, att saknaden måste vara enorm, det finns ingen tröst att ge, mer än att han inte har ont längre.
Hoppas att du också snart kommer att må bättre, som jag tror att D skulle vilja.

Svar: Tack för din fina kommentar, Ylva 💜
Sara

Kommentera här: