En anhörigs dagbok

Jag var med om något så märkligt idag. D har varit mer frånvarande idag än igår. Förvirrad alltså. Eller jag vet inte om jag ska kalla det förvirring. Det är ju mer att han är i en annan värld än vad jag är. Han har pratat mindre, men dragit fler djupa andetag och sett bekymrad ut. 

 

På eftermiddagen lyssnade vi på några låtar som D tycker mycket om och som betyder något för oss. Vi lyssnade på Länge leve vi (Ison och Fille), Helt otrolig (Pantbanken), A hundred years (Christina Perri) och Du är allt (Sonja Alden). D mimade lite till refrängerna. Något i honom väcktes. Lite senare när personalen skulle göra honom redo för kvällen blev han upprörd och ville prata med mig. Han hade något viktigt att säga mig. 

 

När jag kom in i rummet började han prata, med tydligare tal än på några dagar och med en klarhet som han inte haft på en vecka (mer än sekundvis då och då). Det var som att han tog farväl av mig. Ett medvetet och klart farväl. Han berättade hur mycket han älskar mig. Jag kommer inte ihåg allt han sa. Jag var så inne i stunden. Men det var ett slags farväl jag aldrig kommer glömma. När jag frågade om han tänker mycket på att vi kommer skiljas åt så svarade han att det gör han hela hela tiden. Det gjorde ont att höra. Det gjorde mer än ont. 

 

Nu verkar han äntligen ha somnat, efter två doser lugnande. Bredvid ligger jag och undrar om han börjar närma sig de sista dagarna nu, eller om han kommer klamra sig fast vid livet längre än så. 

 

Min älskade D. Min värld. Mitt hjärta.