Tröttheten

Den här tröttheten tär mig sönder och samman. Jag är så trött att jag inte ens vet om en kan skriva så, att något tär en sönder och samman. Kanske inte, men in hjärna är inte med mig just nu. 
 
D sov så dåligt inatt. Han har suckat djupt, mumlat för sig själv och höjt handen för att peka på/röra vid saker som bara finns i hans fantasi. Vid fyra fick jag ringa på sjuksköterskan som kom in med en ny dos lugnande. Sedan kunde vi somna om till kl 6.30, då han började igen. Vid sju gav jag upp och gick upp. Så trött att jag inte kunde hjälpa att jag kände en sådan frustration för att D var inne i en värld där vi beställde mat på en restaurang, och jag orkade inte spela med. Han rabblade upp en massa olika rätter, och så tittade han på mig och frågade vad jag skulle beställa. Om och om igen. Och jag fick så dåligt samvete. Hur kan jag låta min trötthet göra min frustrerad på D, min älskade man, som lever sina sista dagar och som såklart inte kan rå för att han lever i sin egna värld just nu? En värld som förmodligen gör honom så mycket lyckligare än vetskapen om vad som sker i den verkliga världen. 
 
Vid lunch åkte jag hem. Det var skönt att köra och lyssna på min favoritmusik. Jag sjöng med och tårarna rann. När jag kom hem var jag slutgråten. Jag var så trött att jag inte längre orkade gråta, så jag lade mig och sov några timmar. När jag vaknade hade ett blombud lämnat en blombukett utanför dörren. Blommorna var från min mentorsklass och deras föräldrar. Så fint.
 
Imorgon väntar en ny dag. En ny dag med ett nytt besök på hospice.
1 Anonym:

skriven

❤️ ❤️ ❤️

2 Sanna:

skriven

jag känner inte dig men jag känner med dig .fy fan vilket helvete du är i . Så hjärtskärande så det inte finns ord . Orättvist hemskt och så fel. Jag hoppas cancern får cancer och självdör en vacker dag . Jag hamnade på din blogg nyligen och blev och är så berörd . Du skriver så ärligt och gripande och man vill bara krama om dig . Nu ikväll när jag läste din blogg så tog jag tag i min sambo och sa ; jag rör dig nu. Jag har min hand i din. Och jag känner din puls och jag älskar dig . Han tittade förvånat på mig , men då sa jag ; man vet aldrig när det är sista gången <3 och dina gripande inlägg har fått mig att värdesätta nuet mer . Att kanske inte ägna en hel kväll åt att gnälla över att skorna inte står i skohyllan mm ;) sen vill jag bara skicka en massa kramar till dig . Blev ledsen när jag såg den där kommentaren du fått om att du aldrig borde lämna hans sida , gjorde ont i mig att läsa om dina skuldkänslor . Klart du behöver samla energi och få vara ensam ibland . Du har varit så stark så länge . Jag tänker på dig i denna svåra tid och kramar dig tusen gånger om och beundrar dig för att du vågar vara den du är och skriva så vackert och ärligt som du gör och jag beklagar verkligen att du ens måste behöva gå igenom en sån här sak. <3 även läst bloggen om thelifeilive . Så fin <3 kramar

3 Ullis:

skriven

Jag får ont i magen varje gång jag öppnar din blogg….:( kram gumman!

4 eva_hage@hotmail.com:

skriven

❤️ ❤️

5 Sara:

skriven

Inte konstigt att du får "dåligt samvete" men du är ju bara människa, klart det är frustrerande när du inte får kontakt :( Du kämpar på jättebra! Heja dig! <3

6 Therese:

skriven

Styrkekramar ♥

7 Anonym:

skriven

Åh jag blir så ledsen när jag läser dina ord. Jag förstår allt för väl dina känslor du har. Jag har läst din blogg länge men aldrig kommenterat förut jag har följt er kärleks historia på håll och er kamp, den har påmint mig om det jag och min man hade.
Han dog i cancer för ett år sedan och jag saknar honom så!
Jag förstår att du vill att det ska gå fort nu, man vill bara att dom ska få ro. Ni finns i mina tankar! Massor med varma kramar till dig i denna svåra tid❤ Anna

8 Susanne:

skriven

Så fint du skriver om ditt ❤ klandra inte dig själv om du tappar tålamodet.DJ är där och det är det som räknas.

Kommentera här: