En anhörigs dagbok

De här tårarna. De vill inte ta slut. Jag vill inte att de ska ta slut, samtidigt som jag inte vill något hellre än att le åt allt det fina i världen. Våra minnen, mina vänners lycka, allt vackert som jag är omgiven av. Jag gråter av saknad. Jag saknar min allra bästa vän. Min klippa. Jag saknar hans leende. Jag saknar hans varma och trygga famn. Jag saknar hans skratt. Jag saknar hans sätt att tro på sig själv. Jag saknar att inte kunna ringa honom när något händer för att höra hans röst lugna mig, peppa mig och få mig att känna mig älskad för den jag är. 

Så de här tårarna fortsätter att rinna. Snart torkar de för att åter rinna ner för mina kinder en annan dag. En annan kväll. En annan timme.