En anhörigs dagbok

Jag somnade inte förrän någon gång mellan 2-2.30 inatt ocg gick upp klockan 7 för att åka till jobbet. Jag var inte på topp direkt när jag skulle jobba mina timmar, men det gick ändå över förväntan. Alltså, jag var ju trött som ett as, men jag körde på. Och, till denna härliga förmiddag kan vi också lägga till en pollenallergi som nu börjar slå till ordentligt (och nu blir det bara värre dag för dag), en liten dos PMS och en irritation över en viss person. Happy times.

 

Den dåliga starten uppvägdes av att Ds bästa vän och min lillebror kom hit och åt middag med mig. Det var så himla härligt att få hänga med dem och prata om fina minnen vi har av D. Det blev många skratt åt roliga historier som kretsade kring D. Hur han var och vad han sa. Min älskade D. Åh, vad jag saknar dig. Vi saknar dig. Särskilt jag och hans bästa vän. Vår första instinkt så snart något händer oss är att ta upp telefonen och ringa D. Det går ju inte längre. Det är fint att vi har varandra i alla fall. 

 

Nu hoppas jag på en bättre natt med lite mer sömn. Hoppet är det sista som lämnar en, eller hur var det nu?