Kväll fylld av saknad

Jag är inne på andra timmen av tårar som rinner, ett hjärta som bankar hårt i bröstet och en andning som liksom stöter sig fram genom min kropp. Det är som att jag behöver den här känslan ibland. 

Jag och lillebror skriver till varandra om D. Minnen. Känslan han gav oss. Sorgen över att han aldrig kommer få veta allt han gjort för mig och min bror. Han har influerat min bror på ett fantastiskt sätt och nu när han snart ska ta studenten blir det extra jobbigt. D kommer inte få se honom bli vuxen. Jag ser Ds stolta leende framför mig. Jag är så glad att min bror hann sitta ensam med D på sjukhuset och ta farväl och säga allt han behövde säga. Idag berättade han att Ds sista ord till honom var "jag älskar dig också". Det är så fint att min bror kan bära med sig de orden.

Ds sista minuter har gått på repeat i mitt huvud. När jag berättade om dem för min bror så insåg jag hur jag kunde vara så lugn där och då, jag satte Ds känslor framför mina egna. Han behövde bli tröstad och lugnad i den ångest han hade över att lämna oss. Jag fick liksom sätta mina känslor på paus just då.

På fredag är det två månader sedan han dog. Det känns som att det hände för mycket längre sedan än så, men samtidigt känns det som att han levde för en vecka sedan. Nu när jag tittar på bilder från veckorna innan han åkte in på sjukhus så ser jag att han såg annorlunda ut, men det såg jag inte då. Då hoppades jag på att han skulle leva i några månader till. Men så blev det inte. Tiden går så snabbt. Så långsamt. 

1 Silje:

skriven

Fine❤

Svar: ❤️
Sara

2 Alex i München :

skriven

Jag är en nyfiken person så jag frågar och om du inte vill svara så behöver du inte det. Hur träffades du och Daniel? Ni verkar ha bott i flera olika länder, hur kan det komma sig?

Svar: Jag kommer vara lite lat och länka till ett inlägg som jag skrev i början av februari om min och Ds historia :) Men där finns liksom allt med, hur vi träffades, the good and the bad, var vi bott och så. Tack för att du frågar! <3 Här finns det: http://enanhrigsdagbok.blogg.se/2016/february/s-och-d-the-love-story-2.html
Sara

3 Anonym:

skriven

Hei!
Jeg kjenner meg så godt igjen i det du skriver. Det er nå snart 3 måneder siden min mann døde av samme sykdom. Det er så lenge sden, og samtidig så kort tid siden. Jeg forstår det og forstår det ikke.... Det har vært fint å lese bloggen. Du er så flink til å beskrive hvordan det er. Både under sykdommen og tiden etterpå. Ønsker deg gode dager videre, på tross av at situasjonen er som det er.

Svar: Tack, vad fint skrivet! Jag beklagar din sorg 💜 Jag önskar även dig goda dagar, lycka och kärlek 💜
Sara

4 Anonym:

skriven

Kära Sara, jag hittade din blog bara några dagar sedan och jag har läst genom det på en gång. Förlåt mitt svenska, det är inte min modersmål. Jag känner bara att jag vill säga till dig att jag verkligen beundrar hur stark och modig du är. Det är svårt att hitta orden, du har gått genom så mycket. När jag läser vad du har skrivit det känns bara som jag önskar jag kunde göra nånting för dig, för att får dig att mår bättre eller att ha några lugna stunder. Det känns som jag vill krama dig. Jag ser här att du har många underbara människor runt dig som ställer sig upp och tar hand om dig när livet känns extra svårt, det är bra. Förlåt jag vet inte vart jag vill gå med den här kommentaren. Ville bara skriva att jag tänker på dig och jag hoppas det kan ge bara lite lite styrke när extra styrke behövs. Du är underbar.
Nicoletta (en "fellow" lärare från Italien som också bor i Solna)

Svar: Nicoletta, vilken fantastiskt fin kommentar! 💜 Blev helt tårögd när jag läser det du skrivit. Det betyder så mycket för mig när du, och andra som dig, tar sig tiden att läsa det jag skriver 💜 Stor kram
Sara

5 Nadia:

skriven

❤Kram❤

Svar: Kram Nadia! Hur går det för er? 💜
Sara

Kommentera här: