Föreläsningen

Idag har jag vågat göra något nytt. Jag har precis föreläst för vårdpersonal om hur det är att stå bredvid någon som är döende. Det känns viktigt och fint att ha berättat vår historia. Nu lever Daniel vidare i några fler personer.

Ett år

Jag glömde lägga upp det här inlägget igår, men här kommer det.

Ett helt år har passerat. Ett år. Så många dagar, så många timmar och så många minuter. Det känns som så länge sedan, men samtidigt som igår. Det är din sista stund i livet som går på repeat nu i huvudet, Daniel. Rädslan i dina ögon och dina sista ansträngda andetag. Min röst som säger att du kämpat länge nog och att du får vila nu. Min hand som håller din in i det sista. Och sedan tystnaden. En öronbedövande tystnad som markerar slutet på din kamp för överlevnad. När du dog bestämde jag mig för att jag måste leva livet, eftersom du inte fick leva ditt. Jag ska ta varje chans jag orkar för att skratta, för att älska, för att våga och för att utvecklas. Du hjälpte mig bli den person jag är idag. Om du kunde se mig nu så tror jag att du hade varit stolt. Jag är för evigt tacksam för att den tid vi fick tillsammans ❤