En anhörigs dagbok

Det var länge sedan jag skrev här. Så länge sedan, men ändå inte. Är det inte konstigt med tiden, hur den kan kännas så kort och lång samtidigt? 

 

Jag har återigen hittat kärleken. Mitt hjärta slår volter och fjärilar i magen flyger runt. Jag är lycklig. Vi har varit ett par rätt länge nu, och att få dela mitt liv med en ny person gör mig så glad. Tänk att jag får vara med om allt det här igen. Jag har fått vara nykär igen. Bara den känslan. Livet är så skört, och jag vet att det är så otroligt viktigt att inte låta det susa förbi. Jag har ett hårt grepp om livet och följer med i alla virvlar och svängar. Jag vill leva. 

 

 

Det här är ju ett känsligt ämne. Många förstår inte. Hur kan jag leva med någon annan? Hur kan jag älska igen? Men låt mig vända på frågan. Livet händer er, och ni får gå vidare i livet med allt vad det innebär, men ändå tycker ni att jag ska stå och låta livet susa förbi mig. Jag läste en så fin artikel om att som änka hitta kärleken igen. Där skriver författaren:

 

 

Det är lätt att tycka och tro att en ska sörja på ett visst sätt. Att det finns ett rätt sätt att sörja. Det är lätt att säga "om det var jag hade jag nog inte...". Men vet du vad? Det är inte du som levt med någon som har cancer. Det är jag. Jag som började sörja dagen D blev diagnosticerad med cancer. Jag som strök över Ds rygg när illamåendet av cytostatikabehandlingen blev för starkt för att orka göra annat än att ligga i sängen. Jag som höll om dödsångest, tårar och panik. Jag som såg på medan D googlade på gravstenar och lyssnade när han berättade vilka kläder han ville bli begravd i. Jag måste ta chansen som D aldrig fick.