När minnen kommer tillbaka

Det var ett bra tag sedan jag skrev här, för att den här platsen känns nästan lite helig. Den handlar om hur mitt liv som anhörig såg ut, om D och vår relation. Det är inte det livet jag lever längre. Men ikväll är en sådan kväll, när jag känner att jag behöver gå tillbaka lite till det som var. Det finns fortfarande saker jag inte har processat klart än. Nu menar jag inte att en någonsin kan bli klar med en sorg (även om jag tycker att den mer har övergått till en saknad), men det finns en särskild period som jag har svårt att processa. De sista två veckorna i Ds liv. Jag har lite stängt av dem från mitt medvetande, men så ibland så dyker plötsligt ett minne upp.
 
Ikväll dök ett sådant minne upp när jag mediterade. Plötsligt, utan minsta förvarning, fick jag tillbaka minnet om när vi befann oss i sjuktransporten från KS till hospicet Maria Regina. Jag sitter där, 29 år gammal, och tittar på sjukvårdstransportsmannen som sitter där bak med oss. D ligger sovande och okontaktbar på britsen bredvid mig. Mannen får ett samtal någon minut efter att vi lämnat KS och sedan pratar han med personen hela vägen ut till Nacka. Han pratar om sin son. Sonen har fått jobb. Han pratar om vädret. Och där, mittemot honom, sitter jag. Hela min värld är raserad. Jag är en 29-åring som är några dagar från att bli änka. Jag är så trött, så blek och så rädd att när vi väl kommer fram till hospicet hämtar sjuksköterskan en extra säng till mig så att jag får lägga mig ner och vila. Men där sitter han, och pratar med någon om sitt liv. Sin son. Sin värld.
 
Tårarna började rinna under meditationen. Det här minnet hade jag helt glömt bort. Hur kan någon som transporterar en döende ung människa och hans unga blivande änka göra något sådant? För mig är det helt ofattbart. Men där och då, orkade jag inte säga ett ord. Inte ge en blick. Min värld rasade framför mina ögon och jag var upptagen med att själv hålla mig vid liv.
 
Jag har svårt att somna ikväll och tittade på "End game" på Netflix, en kort dokumentär som följer några patienter i livets slutskede och sjukhuspersonal som arbetar med dem. Den var så fin (och ja, jag grät som ett litet barn). En annan dokumentär som jag såg för länge sedan heter "Be here now". Den handlar om en skådespelare som får cancer och hur han går igenom den sista tiden. Ibland blir en sätt att processa att titta på sådana dokumentärer.
 
Mycket har hänt sedan det senaste inlägget här. Den där kärleken jag hade träffat, visade sig vara någon som både hjälpte mig igenom sorgen men som också blev en livsläxa. Nu, nu tror jag däremot att jag har träffat den där mannen. Den mannen som D en gång talade om, när han sa att det enda han ville var att jag skulle vara tillsammans med någon som älskar mig lika mycket som han gjorde. Jag kommer aldrig sluta vara tacksam för livet och sluta tro på oändlig kärlek. Det är mitt sätt att hedra de människor som inte längre är med oss. Länge leve vi.
 
Jag känner att jag har börjat hitta mig själv igen. Och kanske kommer jag starta en ny blogg som handlar om det. Att hitta sig själv. Bygga upp en egen identitet. Att försöka älska sig själv för den en är. Vad tror ni? Är det något ni skulle vilja läsa om?
 
Slutligen, tusen tack för era fina kommentarer och att ni tittar in här fortfarande trots att bloggen inte varit aktiv på länge. Jag ställer gärna upp som stöd och svarar på frågor. Enklast är om ni skriver in er mailadress, så kan jag maila svaren till er där. Ni är så fina. All kärlek, styrka och lycka till er. 
 
 
1 Sara:

skriven

Så märkligt, tänkte på dig igår och gick in och läste några gamla inlägg och så kommer det ett nytt idag!

Skulle gärna läsa mer av dig, tycker du skriver så fint.

Tanken har kanske slagit dig förut, men om du orkar tror jag du skulle kunna skriva en fin bok om dina upplevelser kring cancer och sorg.

Svar: Hej Sara! Tack, fina du <3 Tanken har slagit mig många gånger, men har aldrig riktigt orkat ta mig tiden att göra det. Kanske är det något jag ska ta tag i. Jag har påbörjat det för något år sedan, men kom aldrig särskilt långt.

Kram
Sara

2 Kristin:

skriven

Hej! Jag hittade din blogg i våras när jag panik-googlade på strålknivs-behandling eftersom min make skulle genomgå detta. Jag och min man är precis i början av samma resa som du har gått igenom. Han har obotlig cancer (sarkom) med spridning till hjärna och lungor. Den behandling som finns är enbart palliativ. Jag har i princip läst din blogg från början till slut, och den har varit en oerhörd hjälp och tröst. Du skriver så otroligt bra. Jag har läst och tårarna har runnit, jag har varit tvungen att sluta läsa för att jag gråtit så att jag knappt fått luft. Men det har samtidigt varit en stor hjälp i mitt sorgearbete och inför vad som komma skall. Jag vill väldigt gärna läsa om ditt liv efter detta, om tankar inför att träffa en ny, att bygga upp ett nytt liv osv. För jag inser att det är vad jag (och våra barn) kommer att behöva göra tids nog. Tack för all styrka du givit mig med din blogg!
/Kristin

Svar: Åh, Kristin ❤️ Jag önskar att jag kunde göra något för dig och din familj för att mildra den smärta ni går igenom. Tack för din fina kommentar! Tänk att mina ord kan vara en liten hjälp i någon annans liv. Om du vill ha stöd via mail eller skriva på messenger på Facebook, skriv en ny kommentar så ordnar vi det. Många många kramar
Sara

3 Kristin:

skriven

Hej igen!
Som sagt var, din blogg har varit ett stort stöd för mig! Jag är otroligt tacksam för allt stöd jag kan få. Jag känner att det är ganska enkelt att bara gå in på messenger och skicka ett mess när en känner att behov av stöd och pepp finns, så om du vill lägga till mig på messenger och finnas som stöd (självklart när du har tid och möjlighet) är jag evigt tacksam! Har skrivit min e-post i fältet, jag vet inte om det går att söka reda på användare via e-post, men jag tror det? Tack för engagemanget <3

Svar: Jag försökte söka på din mailadress, men det funkade inte. Jag mailar dig vad jag heter, så kan du söka upp mig på facebook och bli vän med mig där. Kramar <3
Sara

4 Anonym:

skriven

Hejsan! Bara en fråga: var du i Jönköping i söndags? Såg dig isf på ett av stadens caféer och satt och tittade på dig och undrade var jag sett dig! Sitter nu och kommer precis på att det kanske var du? Stor kram

Svar: Hej! Ja, det var jag :) Vad roligt! Jag var där med min kille över helgen. På vilket café såg du mig? Stor kram <3
Sara

5 Nadia:

skriven

Puss och kramar till dig ❤❤❤

Svar: Puss och kram ❤️❤️❤️
Sara

6 Gunilla:

skriven

Hej, Hittade din blogg av en slump när jag googlade runt på nätet. Jag är i början av den resa du gått igenom. Min särbo som nu har blivit min sambo sedan 14 dagar tillbaka har fått samma diagnos som din Daniel. Allt har gått så fort. 31/8 var vi på akuten för att kolla vad hans konstiga symtom berodde på. Samma natt fick vi beskedet att de hittat en hjärntumör. I tisdags fick vi det definitiva beskedet att det var glioblastom. På tisdag ska vi åter till sjukhuset i Lund för att träffa en neuro onkolog och veckan efter ska strålningen starta. Mitt liv är totalt i kaos just nu. Jag vet inte var jag ska bli av och jag vet inte hur jag ska få hjälp. Varifrån fick du hjälp att orka? Var du sjukskriven eller jobbade du under din mans sjukdomstid? Hur hittade du hjälp av psykolog? Förlåt alla frågor men jag vet bara inte vad jag ska göra och vart jag kan vända mig. Känner mig helt hjälplös trots att allt ansvar för situationen ligger helt på mig. Är tacksam för alla tips.

Svar: Hej Gunilla! Åh, jag lider med dig. Den där första tiden av totalt kaos är fruktansvärd. Du kommer orka, och du kommer klara det. Jag lovar! <3 Det kommer inte alltid kännas så, men försök att lita på mig. Du kommer orka. Be inte om ursäkt för att du frågar. Du får fråga vad som helst!

Jag jobbade under det första året, för att för mig var jobbet min frizon. Där kunde jag vara Sara, och det var skönt att jag fick "vila" lite från kaoset och cancern. Här är det ju olika för alla, om du trivs på ditt jobb så tror jag att det kan vara ett bra sätt att orka jobba, för där kan du få en liten paus (även om pausen bara innebär att du slipper tänka på kaoset i två minuter under dagen, så kan det ändå vara värt det).

Jag fick kontakt med psykolog via Ung cancer, där jag fick ett stipendium. Kanske kan man söka stipendium i andra grupper också, men jag är inte säker. Att gå till kurator var i alla fall inget för mig, jag behövde mer hjälp i mitt bearbetande.

Har du gått med i Svenska hjärntumörföreningens anhöriggrupp på Facebook? De har även en grupp för drabbade, om din sambo skulle kunna bli hjälpt av det.

Mitt i allt det här är det viktigt att du tänker på dig själv. Det kanske låter egoistiskt, och är kanske något andra fnyser åt, men det är det enda sättet för dig att orka. Du kommer ibland få dåligt samvete för att du gör något som får dig att må bra, men gör det ändå. Du behöver det. Kanske ta en promenad, träna, måla, skriva dagbok, gå med i en kör, fika med en vän. Du måste få fokusera på dig själv med, för det är inte bara synd om din sambo. Det är synd om dig med. Du är också ett offer i det här kaoset. Mitt sätt att ta mig igenom allt var att skriva den här bloggen. Om du börjar läsa från början, så kanske du kan få tröst i att någon annan har gått igenom något liknande (även om alla fall är olika såklart).

Mitt bästa tips är att prata med din sambo. Om ni pratar om det ni går igenom så kommer ni båda bli så hjälpta av det. Släpp in varandra i era sorgeprocesser, för det är ju faktiskt en slags sorg att få ett cancerbesked, och kanske särskilt ett besked om Glioblastom.

Och så till sist, ta dag för dag, timme för timme, minut för minut. På de jobbigaste dagarna får du försöka räkna minuterna du har tagit dig igenom levande. En, efter en.

Jag mailar dig svaret också. Jag hjälper dig gärna på något sätt om jag kan.
Stor kram
Sara

Kommentera här: