En anhörigs dagbok

Det var ett bra tag sedan jag skrev här, för att den här platsen känns nästan lite helig. Den handlar om hur mitt liv som anhörig såg ut, om D och vår relation. Det är inte det livet jag lever längre. Men ikväll är en sådan kväll, när jag känner att jag behöver gå tillbaka lite till det som var. Det finns fortfarande saker jag inte har processat klart än. Nu menar jag inte att en någonsin kan bli klar med en sorg (även om jag tycker att den mer har övergått till en saknad), men det finns en särskild period som jag har svårt att processa. De sista två veckorna i Ds liv. Jag har lite stängt av dem från mitt medvetande, men så ibland så dyker plötsligt ett minne upp.

 

Ikväll dök ett sådant minne upp när jag mediterade. Plötsligt, utan minsta förvarning, fick jag tillbaka minnet om när vi befann oss i sjuktransporten från KS till hospicet Maria Regina. Jag sitter där, 29 år gammal, och tittar på sjukvårdstransportsmannen som sitter där bak med oss. D ligger sovande och okontaktbar på britsen bredvid mig. Mannen får ett samtal någon minut efter att vi lämnat KS och sedan pratar han med personen hela vägen ut till Nacka. Han pratar om sin son. Sonen har fått jobb. Han pratar om vädret. Och där, mittemot honom, sitter jag. Hela min värld är raserad. Jag är en 29-åring som är några dagar från att bli änka. Jag är så trött, så blek och så rädd att när vi väl kommer fram till hospicet hämtar sjuksköterskan en extra säng till mig så att jag får lägga mig ner och vila. Men där sitter han, och pratar med någon om sitt liv. Sin son. Sin värld.

 

Tårarna började rinna under meditationen. Det här minnet hade jag helt glömt bort. Hur kan någon som transporterar en döende ung människa och hans unga blivande änka göra något sådant? För mig är det helt ofattbart. Men där och då, orkade jag inte säga ett ord. Inte ge en blick. Min värld rasade framför mina ögon och jag var upptagen med att själv hålla mig vid liv.

 

Jag har svårt att somna ikväll och tittade på "End game" på Netflix, en kort dokumentär som följer några patienter i livets slutskede och sjukhuspersonal som arbetar med dem. Den var så fin (och ja, jag grät som ett litet barn). En annan dokumentär som jag såg för länge sedan heter "Be here now". Den handlar om en skådespelare som får cancer och hur han går igenom den sista tiden. Ibland blir en sätt att processa att titta på sådana dokumentärer.

 

Mycket har hänt sedan det senaste inlägget här. Den där kärleken jag hade träffat, visade sig vara någon som både hjälpte mig igenom sorgen men som också blev en livsläxa. Nu, nu tror jag däremot att jag har träffat den där mannen. Den mannen som D en gång talade om, när han sa att det enda han ville var att jag skulle vara tillsammans med någon som älskar mig lika mycket som han gjorde. Jag kommer aldrig sluta vara tacksam för livet och sluta tro på oändlig kärlek. Det är mitt sätt att hedra de människor som inte längre är med oss. Länge leve vi.

 

Jag känner att jag har börjat hitta mig själv igen. Och kanske kommer jag starta en ny blogg som handlar om det. Att hitta sig själv. Bygga upp en egen identitet. Att försöka älska sig själv för den en är. Vad tror ni? Är det något ni skulle vilja läsa om?

 

Slutligen, tusen tack för era fina kommentarer och att ni tittar in här fortfarande trots att bloggen inte varit aktiv på länge. Jag ställer gärna upp som stöd och svarar på frågor. Enklast är om ni skriver in er mailadress, så kan jag maila svaren till er där. Ni är så fina. All kärlek, styrka och lycka till er.