Instagram

Hej hörni, som ni märker är inte aktiviteten på topp här. Den mesta tiden används till att leva livet. Jag tänkte att det skulle vara kul att få följa er på instagram (och ni får såklart följa mig också). Ni känner ju mig rätt väl (typ alla mina innersta tankar och rädslor) och det skulle vara så fint om jag får lära känna er lite också.

Skriv ert instagramnamn i kommentaren så lägger jag till er. Kom igen, bli min vän ❤️

Jag kommer inte publicera kommentarerna (om ni inte vill förstås, då kan ni väl skriva det?).

På banan igen

Det är så obeskrivligt skönt att vara på banan igen. Det var några fruktansvärt jobbiga dagar där allt var en kamp. Nu känns livet ljust och lätt igen. Tacksamheten sköljer över mig. Jag lever och jag mår bra. Idag har jag till exempel hunnit med att luncha med min bror, sola i Hagaparken ätit middag med E på min uteplats och joggat en runda.

Och förresten, den där känslan en får när en ligger i Hagaparken och solar i godan ro, och frisbeemarodörerna ställer sig ca 1 meter ifrån en. Det enda jag tänker är "snälla, träffa mig inte i ansiktet". Är det bara jag? Och hur gammal är jag nu, 75?

Steg för steg

Den här dagen går inte till världshistorien som en av de bästa, det kan jag lova. Gårdagen har bara fortsatt även idag. Tårar, tårar och tårar. Den där tunga känslan av hopplöshet, ensamhet och sorgsenhet. Den som tar över hela kroppen och liksom får blicken att sjunka ner i marken och som bildar en stor vass sten mitt i bröstet.

Jag har försökt att trotsa känslan genom att göra några värdefulla saker under dagen. Jag har rensat förrådet i lägenheten, så nu har jag gått igenom allt i lägenheten och har bara förrådet i källaren kvar. Jag höll upp Ds jackor framför näsan och hoppades på att hans doft skulle finnas kvar. Det gjorde den inte. De luktade ingenting. För mig har det här rensandet varit en viktig del i min bearbetning. Det är så sjukt jobbigt, men jag påminner mig själv om att D inte kommer att vara mindre död bara för att jag sparar på materiella ting. Några saker la jag in i minneslådan. Den är full nu.

Det andra värdefulla är den promenad jag är på just nu. Trots att varenda cell i min kropp vill kasta sig gråtandes ner på gräset och vänta på att en varsam hand ska leda mig hem, så tar jag steg för steg. Framåt. Bortåt. För varje steg jag tar närmar jag mig en gladare och lugnare Sara, så jag fortsätter. Ett efter ett.