När minnen kommer tillbaka

Det var ett bra tag sedan jag skrev här, för att den här platsen känns nästan lite helig. Den handlar om hur mitt liv som anhörig såg ut, om D och vår relation. Det är inte det livet jag lever längre. Men ikväll är en sådan kväll, när jag känner att jag behöver gå tillbaka lite till det som var. Det finns fortfarande saker jag inte har processat klart än. Nu menar jag inte att en någonsin kan bli klar med en sorg (även om jag tycker att den mer har övergått till en saknad), men det finns en särskild period som jag har svårt att processa. De sista två veckorna i Ds liv. Jag har lite stängt av dem från mitt medvetande, men så ibland så dyker plötsligt ett minne upp.
 
Ikväll dök ett sådant minne upp när jag mediterade. Plötsligt, utan minsta förvarning, fick jag tillbaka minnet om när vi befann oss i sjuktransporten från KS till hospicet Maria Regina. Jag sitter där, 29 år gammal, och tittar på sjukvårdstransportsmannen som sitter där bak med oss. D ligger sovande och okontaktbar på britsen bredvid mig. Mannen får ett samtal någon minut efter att vi lämnat KS och sedan pratar han med personen hela vägen ut till Nacka. Han pratar om sin son. Sonen har fått jobb. Han pratar om vädret. Och där, mittemot honom, sitter jag. Hela min värld är raserad. Jag är en 29-åring som är några dagar från att bli änka. Jag är så trött, så blek och så rädd att när vi väl kommer fram till hospicet hämtar sjuksköterskan en extra säng till mig så att jag får lägga mig ner och vila. Men där sitter han, och pratar med någon om sitt liv. Sin son. Sin värld.
 
Tårarna började rinna under meditationen. Det här minnet hade jag helt glömt bort. Hur kan någon som transporterar en döende ung människa och hans unga blivande änka göra något sådant? För mig är det helt ofattbart. Men där och då, orkade jag inte säga ett ord. Inte ge en blick. Min värld rasade framför mina ögon och jag var upptagen med att själv hålla mig vid liv.
 
Jag har svårt att somna ikväll och tittade på "End game" på Netflix, en kort dokumentär som följer några patienter i livets slutskede och sjukhuspersonal som arbetar med dem. Den var så fin (och ja, jag grät som ett litet barn). En annan dokumentär som jag såg för länge sedan heter "Be here now". Den handlar om en skådespelare som får cancer och hur han går igenom den sista tiden. Ibland blir en sätt att processa att titta på sådana dokumentärer.
 
Mycket har hänt sedan det senaste inlägget här. Den där kärleken jag hade träffat, visade sig vara någon som både hjälpte mig igenom sorgen men som också blev en livsläxa. Nu, nu tror jag däremot att jag har träffat den där mannen. Den mannen som D en gång talade om, när han sa att det enda han ville var att jag skulle vara tillsammans med någon som älskar mig lika mycket som han gjorde. Jag kommer aldrig sluta vara tacksam för livet och sluta tro på oändlig kärlek. Det är mitt sätt att hedra de människor som inte längre är med oss. Länge leve vi.
 
Jag känner att jag har börjat hitta mig själv igen. Och kanske kommer jag starta en ny blogg som handlar om det. Att hitta sig själv. Bygga upp en egen identitet. Att försöka älska sig själv för den en är. Vad tror ni? Är det något ni skulle vilja läsa om?
 
Slutligen, tusen tack för era fina kommentarer och att ni tittar in här fortfarande trots att bloggen inte varit aktiv på länge. Jag ställer gärna upp som stöd och svarar på frågor. Enklast är om ni skriver in er mailadress, så kan jag maila svaren till er där. Ni är så fina. All kärlek, styrka och lycka till er. 
 
 

Länge leve livet

Det var länge sedan jag skrev här. Så länge sedan, men ändå inte. Är det inte konstigt med tiden, hur den kan kännas så kort och lång samtidigt? 
 
Jag har återigen hittat kärleken. Mitt hjärta slår volter och fjärilar i magen flyger runt. Jag är lycklig. Vi har varit ett par rätt länge nu, och att få dela mitt liv med en ny person gör mig så glad. Tänk att jag får vara med om allt det här igen. Jag har fått vara nykär igen. Bara den känslan. Livet är så skört, och jag vet att det är så otroligt viktigt att inte låta det susa förbi. Jag har ett hårt grepp om livet och följer med i alla virvlar och svängar. Jag vill leva. 
 
 
 
Det här är ju ett känsligt ämne. Många förstår inte. Hur kan jag leva med någon annan? Hur kan jag älska igen? Men låt mig vända på frågan. Livet händer er, och ni får gå vidare i livet med allt vad det innebär, men ändå tycker ni att jag ska stå och låta livet susa förbi mig. Jag läste en så fin artikel om att som änka hitta kärleken igen. Där skriver författaren:
 
"In fact, when we’re ready to love – truly ready to not let our fears, insecurities, and guilt hold us back – the world had better take notice. We love hard because we know firsthand the importance of letting our partners know how much they are cared for, while they are still here with us. We know to cherish the small things we once took for granted. We get that those silly squabbles don’t matter in the end. We know it’s always the right time to live boldly and passionately."
 
Det är lätt att tycka och tro att en ska sörja på ett visst sätt. Att det finns ett rätt sätt att sörja. Det är lätt att säga "om det var jag hade jag nog inte...". Men vet du vad? Det är inte du som levt med någon som har cancer. Det är jag. Jag som började sörja dagen D blev diagnosticerad med cancer. Jag som strök över Ds rygg när illamåendet av cytostatikabehandlingen blev för starkt för att orka göra annat än att ligga i sängen. Jag som höll om dödsångest, tårar och panik. Jag som såg på medan D googlade på gravstenar och lyssnade när han berättade vilka kläder han ville bli begravd i. Jag måste ta chansen som D aldrig fick. 
 
Missförstå mig inte. Jag tänker på D varje dag och saknar honom så otroligt mycket. Min allra bästa vän finns inte här längre, men det kan inte få hindra mig att få leva.
 
Livet är allt för underbart för att bara låta det passera förbi.
 
 

Vilken torsdag

Så, i torsdags var jag hos gynekologen. Innan besöket klarade jag knappt av att prata för att jag hade sådan ångest. Väl där inne så gick det bra. Troligtvis har jag lätta cellförändringar, och det var väl det bästa jag kunde få höra i den situationen. Nu väntar jag på att få svar från det senaste provet.