Länge leve livet

Det var länge sedan jag skrev här. Så länge sedan, men ändå inte. Är det inte konstigt med tiden, hur den kan kännas så kort och lång samtidigt? 
 
Jag har återigen hittat kärleken. Mitt hjärta slår volter och fjärilar i magen flyger runt. Jag är lycklig. Vi har varit ett par rätt länge nu, och att få dela mitt liv med en ny person gör mig så glad. Tänk att jag får vara med om allt det här igen. Jag har fått vara nykär igen. Bara den känslan. Livet är så skört, och jag vet att det är så otroligt viktigt att inte låta det susa förbi. Jag har ett hårt grepp om livet och följer med i alla virvlar och svängar. Jag vill leva. 
 
 
 
Det här är ju ett känsligt ämne. Många förstår inte. Hur kan jag leva med någon annan? Hur kan jag älska igen? Men låt mig vända på frågan. Livet händer er, och ni får gå vidare i livet med allt vad det innebär, men ändå tycker ni att jag ska stå och låta livet susa förbi mig. Jag läste en så fin artikel om att som änka hitta kärleken igen. Där skriver författaren:
 
"In fact, when we’re ready to love – truly ready to not let our fears, insecurities, and guilt hold us back – the world had better take notice. We love hard because we know firsthand the importance of letting our partners know how much they are cared for, while they are still here with us. We know to cherish the small things we once took for granted. We get that those silly squabbles don’t matter in the end. We know it’s always the right time to live boldly and passionately."
 
Det är lätt att tycka och tro att en ska sörja på ett visst sätt. Att det finns ett rätt sätt att sörja. Det är lätt att säga "om det var jag hade jag nog inte...". Men vet du vad? Det är inte du som levt med någon som har cancer. Det är jag. Jag som började sörja dagen D blev diagnosticerad med cancer. Jag som strök över Ds rygg när illamåendet av cytostatikabehandlingen blev för starkt för att orka göra annat än att ligga i sängen. Jag som höll om dödsångest, tårar och panik. Jag som såg på medan D googlade på gravstenar och lyssnade när han berättade vilka kläder han ville bli begravd i. Jag måste ta chansen som D aldrig fick. 
 
Missförstå mig inte. Jag tänker på D varje dag och saknar honom så otroligt mycket. Min allra bästa vän finns inte här längre, men det kan inte få hindra mig att få leva.
 
Livet är allt för underbart för att bara låta det passera förbi.
 
 

Vilken torsdag

Så, i torsdags var jag hos gynekologen. Innan besöket klarade jag knappt av att prata för att jag hade sådan ångest. Väl där inne så gick det bra. Troligtvis har jag lätta cellförändringar, och det var väl det bästa jag kunde få höra i den situationen. Nu väntar jag på att få svar från det senaste provet.

Tänk om det händer mig. Tänk om det är nu det händer

"Det händer aldrig mig", så tänkte jag alltid innan D blev sjuk. När hela vår värld plötsligt rasade samman förstod jag. Det kan hända mig. Det kommer hända mig. Varför skulle det inte hända just mig? Det har gjort att jag är så förbannat rädd för att få cancer. För att dö. För att inte få leva.
 
Mitt under Ds sista tid fick jag en kallelse till att göra cellprov. Min rädsla för cancer gjorde att jag sköt upp att göra det till för några veckor sedan. Är det inte sjukt, att skjuta upp ett prov som skulle kunna upptäcka cancer tidigare, bara för att det kan upptäcka cancer? Min försvarsmekanism är ju så knäpp. Jag är så knäpp. De flesta människor går till läkaren vid första möjliga ovanlighet i livet, men inte jag. Jag drar ut på det i oändlighet. För vadå? Vad tror jag ska bli bättre?
 
Förra veckan fick jag tillbaka provsvaren. Jag har blivit kallad till en gynekolog för en undersökning där man ska se om ytterligare behandling behövs. Och låt mig stoppa er här, många människor får sådana här brev och allt som oftast så är det cellförändringar som kan tas bort på mer eller mindre enkla sätt, jag vet. Jag vet det. Jag förstår det. Den logiska delen av mig förstår det. Men den känslomässiga delen av mig bryter ihop. När jag läste brevet öppnades en avgrund och jag slungades tillbaka till Ds cancerbesked. En röst i mitt huvud skrek "det är nu det händer!". Jag ringde till mamma i panik. Tårarna rann i takt med mina snabba hjärtslag. Jag kunde knappt andas. Det kommer hända mig. Varför skulle det inte hända mig?
 
Jag tänker tillbaka. Jag googlar. Jag vet att jag har symtom som jag borde ha kollat upp tidigare. Det gör mig så jävla rädd. Om min värsta rädlsa skulle besannas, har jag bara gjort att allt går ännu mer åt helvete? 
 
Jag läste någonstans att 30 000 kvinnor har cellförändringar varje år i Sverige, och av dessa är det 450 som drabbas av cancer. De här siffrorna skrämmer mig så otroligt mycket. Varför skulle jag inte vara en av de 450? Jag vill inte dö. Jag vill inte ha cancer. Det är det enda jag har kunnat tänka på sedan dess. Jag får svårt att andas. Det enda som lättar lite är att skriva. Som att rädslan, paniken och smärtan kan bäras bort av små små ord på en skärm. Som att fingrar som rör sig rytmiskt på ett tangentbord samtidigt som tårar rinner och ett oroligt hjärta slår kan bota rädslan för att inte få leva.