Tiden

 
Jag känner mig så himla trött. Jag tänker hela tiden på D. Alla saker här hemma påminner om honom. Varje gång jag rör mig väcker det ett minne som jag delat med D. Allt kan sammankopplas med D. Allt, allt, allt. Det går inte att komma ifrån det, och jag vill inte heller komma ifrån det. Jag vill minnas. Jag vill känna. 
 
Idag är det en vecka sedan D gick in i en ny fas där han mest sov och inte längre kunde muntligt kommunicera med oss. Tänk att det känns som att tiden går så fruktansvärt fort samtidigt som den går så fruktansvärt sakta. De senaste veckornas dagar flyter ihop den en trögflytande massa. Jag var inte vad som hände när, vem som sa vad eller när jag tänkte si eller så. Allt går bara ihop. Hur kan det kännas som att D dog för en dag sedan samtidigt som det känns som att det var för en evighet sedan? 
 
Min älskling. Jag saknar dig så otroligt mycket. Det gör ont i hjärtat. 
 

Att drunkna i sorg

Besöket på begravningsbyrån var surrealistiskt. Sjukt. Galet. Vi satt där och planerade Ds begravning, som om det var det naturligaste i världen, men samtidigt det sjukaste vi någonsin gjort. Vi bestämde vilken kista han ska ha, vilka blommor som ska ligga på kistan och hur dödsannonsen ska se ut. D ville gärna ha begravningsceremonin i Domkyrkan i Uppsala (eftersom det var där vi gifte oss), men eftersom han inte är medlem i svenska kyrkan (D är döpt till ortodoxt kristen) så måste någon där godkänna det. På eftermiddagen fick vi veta att det inte gick, men vår kontakt på Fonus sa att det kanske hjälper om en anhörig ringer dit och förklarar kopplingen till kyrkan, så det ska vi göra på tisdag. 
 
På eftermiddagen kom min älskade vän K hit med middag och vi pratade om allt. Om D och de minnen vi har, om framtiden, om livet och kärleken. Det är ovärdeligt att ha fina vänner i en såda här situation. Ovärderligt.
 
 
 
En av er delade med sig av den här fina texten om sorg, som bl.a. finns att hitta här (jag vet inte var texten ursprungligen publicerats). 
 
"Vad gäller sorg så kommer du upptäcka att det kommer i vågor. När fartyget först havererar så drunknar du, med vrakdelar runt omkring dig. Allt som flyter runt dig påminner dig om skönheten och hur magnifikt fartyget en gång var. Och allt du kan göra är att flyta. Du hittar några bitar från vraket och klamrar dig fast, ett tag i alla fall. Kanske är det någon fysisk sak. Kanske är det ett trevligt minne eller ett fotografi. Eller kanske är det en annan person som också flyter. För ett tag så är allt du kan göra att flyta och hålla dig vid liv. 

I början är vågorna skyhöga, 50 meter, och kraschar över dig utan någon nåd. De kommer med tio sekunders mellanrum och låter dig inte ens hämta andan. Allt du kan göra är att klamra dig fast och försöka flyta. Efter ett tag, kanske veckor, eller månader, så är fortfarande vågorna lika höga, men de kommer med mindre mellanrum. Men fortfarande så utplånar de dig när de väl slår till. Men mellan gångerna kan du andas och fungera. Du vet aldrig vad som ska utlösa sorgen. Det kan vara en sång, en bild, en gatukorsning, doften av en kopp kaffe. Det kan vara precis vad som helst…. och då kommer vågen med full kraft. Men mellan vågorna finns det liv. 

Någonstans längs vägen upptäcker du att vågorna bara är 30 meter höga, eller kanske 20 meter. Och även om de fortfarande kommer så slår de till mer sällan. Du kan se dem när de är på väg. En årsdag, en födelsedag eller vid jul. Du kan se dem komma, för det mesta, och då förbereda dig. Och när de sköljer över dig så vet du att du kommer att överleva. Genomblöt, skakad, klamrar du dig fast vid en liten bit av vraket, men du kommer att överleva. 

Ta det som ett råd från en gammal man som varit där. Vågorna slutar inte att komma, och på något sätt vill du heller inte att de ska göra det. Men du förstår att du kommer att överleva dem. Och andra vågor kommer att komma. Men du överlever dem också". 
 
Det är så fint beskrivet. Och det ger mig någonstans något slags hopp. Ni är några stycken som läser som själva har förlorat en anhörig. Hur skulle ni beskriva sorgen och tiden efter att någon man älskar somnar in?

Smärtan

Det känns som att jag går sönder inuti varje gång jag tänker på att D är död. Varje cell gör ont. Hjärtat bultar. Blodet pumpas runt i min kropp. Lungorna ser till att jag andas. In och ut. Jag lever, men inuti känner jag mig död. En del av mig har försvunnit. Den bästa delen av mig har försvunnit. 
 
Ett av min älskade mans önskemål var att jag skulle starta en insamling på Hjärnfonden, så att vi skulle kunna bidra med lite mer pengar till forskning på hjärntumörer. D har alltid hoppats på att det i framtiden kommer att finnas något som botar, eller i alla fall förlänger livet, för sådana som har Glioblastom. Om ni vill så får ni gärna skänka en slant.
 
 
Du kan klicka på bilden för att komma till insamlingen, eller så kan du klicka på den här länken: http://www.hjarnfonden.se/insamlingar/3352-till-minne-av-daniel-shanazari/