En anhörigs dagbok

Något nytt har väckts inom mig. Eller det är ju inget nytt, egentligen. Verkligen inte, men det har blivit så oerhört tydligt för mig under den senaste tiden. Törsten efter bekräftelse. Nu när jag är ensam och jag inte har D som berättar hur mycket han älskar mig och hur bra jag är på att vara jag, så står jag lite handfallen. Frågeställningen som snurrar runt i min arma hjärna är just nu: Har jag några bra sidor, och vilka är de i så fall?

Här och nu känns det mest som att jag har fallenhet för att visa upp mina dåliga sidor. Herregud, de sidorna kan jag berätta om fortare än kvickt, gärna lite skämtsamt också så att det verkar som att jag har självdistans. Här kommer några av de ocharmiga godingarna:
• Jag är en öppen jävla bok. I wear my heart on my sleave, liksom. Jag oversharear så sjukt mycket. Typ jämt. Det är som att jag inte kan hindra mig själv och plötsligt har jag sagt något som jag lovat mig själv att inte prata om (OBS! gäller inte andras hemligheter. Okej, oftast inte i alla fall. Det finns ju liksom grader av hemligheter och vilka man kan berätta saker för. Åh, ni ser ju. Så ocharmigt att mig. En dålig sida inom en annan dålig sida. Inception.). Jag bara berättar en massa saker om mig själv utan att någon frågat. I tid och otid. På riktigt. Sedan lider jag av grav ångest och önskar att jag bara kunde vara tyst.
• Jag är otålighetens moder. Det här med att gå långsamt, äta långsamt, prata långsamt och gå långsamt fram hör att jag får ordentligt med stresspåslag. Käre min tid, vill jag bara skrika. Kom igen, för fan. Jag står inte ut. Men det gör jag inte, jag gnäller sedan istället, vilket osökt leder mig till min tredje ocharmiga sida;
• Jag kan gnälla och klaga. Ojojoj. Jag ser det som att det är hälsosamt, om man gnäller så får man det man är irriterad på ut ur systemet och då känns det bättre. Stackars vänner som får höra mitt klagande. Och D, stackars älskade man, vad han fick låna ut sina öron för att höra på mig.
• Jag oroar mig. För allt möjligt. Kan läsa sms flera gånger innan jag skickar dem, och sedan igen efter att jag skickat dem. Oroar mig för att få cancer, för att dö, för att vara ensam för evigt, för att jag är dålig på ekonomiska bitar, för hur jag är som lärare, för min vikt, för hur det jag skriver mottas av den som läser. Samtidigt oroar jag mig mindre än innan D blev sjuk. Förutom cancer- och döbiten. Det är jag sjukt rädd för.

Alltså, jag skulle kunna skriva på den här listan till dödagar. Jag är charmigheten själv, uppenbarligen.

Kan inte ni dela med er av vad ni har för dåliga sidor, så att jag inte känner mig så ensam (en annan ocharmig sida. Kan inte sluta dela med mig)?