De där ocharmiga dåliga sidorna som verkar vara det enda jag har fallenhet för att visa

Något nytt har väckts inom mig. Eller det är ju inget nytt, egentligen. Verkligen inte, men det har blivit så oerhört tydligt för mig under den senaste tiden. Törsten efter bekräftelse. Nu när jag är ensam och jag inte har D som berättar hur mycket han älskar mig och hur bra jag är på att vara jag, så står jag lite handfallen. Frågeställningen som snurrar runt i min arma hjärna är just nu: Har jag några bra sidor, och vilka är de i så fall?

Här och nu känns det mest som att jag har fallenhet för att visa upp mina dåliga sidor. Herregud, de sidorna kan jag berätta om fortare än kvickt, gärna lite skämtsamt också så att det verkar som att jag har självdistans. Här kommer några av de ocharmiga godingarna:
• Jag är en öppen jävla bok. I wear my heart on my sleave, liksom. Jag oversharear så sjukt mycket. Typ jämt. Det är som att jag inte kan hindra mig själv och plötsligt har jag sagt något som jag lovat mig själv att inte prata om (OBS! gäller inte andras hemligheter. Okej, oftast inte i alla fall. Det finns ju liksom grader av hemligheter och vilka man kan berätta saker för. Åh, ni ser ju. Så ocharmigt att mig. En dålig sida inom en annan dålig sida. Inception.). Jag bara berättar en massa saker om mig själv utan att någon frågat. I tid och otid. På riktigt. Sedan lider jag av grav ångest och önskar att jag bara kunde vara tyst.
• Jag är otålighetens moder. Det här med att gå långsamt, äta långsamt, prata långsamt och gå långsamt fram hör att jag får ordentligt med stresspåslag. Käre min tid, vill jag bara skrika. Kom igen, för fan. Jag står inte ut. Men det gör jag inte, jag gnäller sedan istället, vilket osökt leder mig till min tredje ocharmiga sida;
• Jag kan gnälla och klaga. Ojojoj. Jag ser det som att det är hälsosamt, om man gnäller så får man det man är irriterad på ut ur systemet och då känns det bättre. Stackars vänner som får höra mitt klagande. Och D, stackars älskade man, vad han fick låna ut sina öron för att höra på mig.
• Jag oroar mig. För allt möjligt. Kan läsa sms flera gånger innan jag skickar dem, och sedan igen efter att jag skickat dem. Oroar mig för att få cancer, för att dö, för att vara ensam för evigt, för att jag är dålig på ekonomiska bitar, för hur jag är som lärare, för min vikt, för hur det jag skriver mottas av den som läser. Samtidigt oroar jag mig mindre än innan D blev sjuk. Förutom cancer- och döbiten. Det är jag sjukt rädd för.

Alltså, jag skulle kunna skriva på den här listan till dödagar. Jag är charmigheten själv, uppenbarligen.

Kan inte ni dela med er av vad ni har för dåliga sidor, så att jag inte känner mig så ensam (en annan ocharmig sida. Kan inte sluta dela med mig)?

Jag kan inte förstå

Jag är nära att få en panikattack, så jag skriver här istället och försöker ta djupa långsamma andetag för att förhoppningsvis kunna avvärja den.
 
Jag kan inte förstå. Jag kan inte förstå. Jag kan inte förstå. Det går inte att förstå att D ska dö. Jag kan inte förstå att det är såhär det kommer bli. Jag kan verkligen inte förstå. Det snurrar bara runt i mitt huvud och jag får inte stopp på det. 
 
Hur kan livet ha blivit såhär för oss? Jag tittar tillbaka några dagar i bloggen, och ser bilder på en leende D. I Vaxholm. I soffan. Min älskade D. Hur fan ska jag kunna förstå att han aldrig kommer komma hem igen? Att jag aldrig någonsin kommer få en kram av honom igen? Hur är det möjligt? Hur kan livet göra såhär mot oss, mot mig, mot D? Hur ska jag kunna leva vidare utan honom? Hur ska jag kunna andas? 
 
Jag kan inte förstå. Jag kan inte förstå. Jag kan inte förstå. Det går inte att förstå. 

Rädslan och lättnaden

 
Vilken dag. Jag är så trött att jag inte vet var jag ska ta vägen. Samtidigt har jag inte varvat ner tillräckligt för att kunna somna än. Jag har lite ångest inför att sova, eftersom jag sovit så otroligt dåligt den senaste tiden. Jag är orolig för att även den här natten kommer att bli dålig. Tänk om D får panik och ringer mig mitt i natten?
 
Vi vaknade vid sex-tiden imorse. Jag försökte somna om, men det gick inte. D kunde knappt gå och han var rätt borta i huvudet. Så vid halv åtta körde jag fram bilen, hämtade D och körde till akuten på KS. Sedan spenderade vi förmiddagen där, och vid ett blev han inskriven på en avdelning. Läkaren var först negativt inställd mot att få D inlagd, så jag fick verkligen stå på mig om att jag inte kan ta hand om D hemma när han knappt kan gå. Till slut gick han med på det, tack och lov.
 
D rullades upp till avdelningen. Ett delat rum med en äldre herre. Än en gång tittade jag ut över Stockholm och såg hur allt bara gick vidare, samtidigt som tiden i mitt hjärta stannade. D var så förvirrad när jag skulle gå från sjukhuset. Han visste inte var han var. Han trodde att han kanske var på något slags hotell, när jag frågade. Han förstod inte riktigt varför han var där. Det är fruktansvärt skrämmande att se. Han är någon helt annanstans än här med oss. 
 
Nu på kvällen kom min vän K hit. Det var så himla skönt att bara få sitta i soffan och prata och skratta. Det är sådana stunder som får mig att orka. De ger mig energi till att orka en dag till. 
 
Jag hoppas innerligt att jag får sova inatt. Jag behöver få en natt med okej sömn.