Jag vill bara leva livet med dig
När jag kom hem från sjukhuset igår ville tårarna inte sluta rinna. Tankarna attackerade mig som bombplan och mitt i kaoset stod jag med tårarna strilande ner för kinderna och höll händerna över huvudet för att försöka skydda mig. Men det gick inte att avvärja attacken med tankar om allt vi går miste om. Allt vi förmodligen aldrig kommer få dela tillsammans. Att få barn tillsammans, att gå se våra barn växa upp, att flytta till en villa. Att leva livet. Ett vardagligt liv med vardagliga händelser. Inget fancy. Bara livet. Tillsammans.
Just nu står vi vid sidlinjen och ser hur alla andras liv levs. Och vi får inte vara med.
Tänk om vi hade vetat vad som väntade oss den där kvällen i januari för snart sju år sedan när vi träffades för första gången. Hade vi ens trott att det var möjligt?
