En anhörigs dagbok

Den här dagen går inte till världshistorien som en av de bästa, det kan jag lova. Gårdagen har bara fortsatt även idag. Tårar, tårar och tårar. Den där tunga känslan av hopplöshet, ensamhet och sorgsenhet. Den som tar över hela kroppen och liksom får blicken att sjunka ner i marken och som bildar en stor vass sten mitt i bröstet.

Jag har försökt att trotsa känslan genom att göra några värdefulla saker under dagen. Jag har rensat förrådet i lägenheten, så nu har jag gått igenom allt i lägenheten och har bara förrådet i källaren kvar. Jag höll upp Ds jackor framför näsan och hoppades på att hans doft skulle finnas kvar. Det gjorde den inte. De luktade ingenting. För mig har det här rensandet varit en viktig del i min bearbetning. Det är så sjukt jobbigt, men jag påminner mig själv om att D inte kommer att vara mindre död bara för att jag sparar på materiella ting. Några saker la jag in i minneslådan. Den är full nu.

Det andra värdefulla är den promenad jag är på just nu. Trots att varenda cell i min kropp vill kasta sig gråtandes ner på gräset och vänta på att en varsam hand ska leda mig hem, så tar jag steg för steg. Framåt. Bortåt. För varje steg jag tar närmar jag mig en gladare och lugnare Sara, så jag fortsätter. Ett efter ett.