En anhörigs dagbok

 

Det har varit några tuffa dagar. Dagar när jag tänker tillbaka till tiden för ett år sedan. Att det snart har gått ett år sedan du tog dina sista andetag. Ett år sedan du höll min hand. Ett år sedan vi grät tillsammans. Skrattade tillsammans. Berättade allt för varandra. 

 

Imorgon ska jag på en i ledarskap. Innan kursen har de bett oss tänka på en person som har betytt mycket för oss och som har lett oss i en positiv riktning. Den enda jag tänker på är dig. Men jag vet inte om jag kommer klara av att berätta för okända människor imorgon om hur mycket du gjort för mig, och hur du har hjälpt till att forma den jag är idag. Utan dig hade jag aldrig varit den jag är idag. Jag har dig att tacka för så mycket, men du är inte här. 

 

Jag tänker tillbaka på det där med att sorgen är som vågor som plötsligt kommer. Det är en ganska fin beskrivning av hur det är. I början dränker sorgen en. Man tappar andan och rumlar runt några varv på botten innan man når upp till ytan för att få luft. Nu kommer de där vågorna och skvalpar runt mig. Jag märker av dem. De är runt omkring mig ett tag, men jag håller mig ovanför ytan.