Hej igen
Fina ni. Ni tittar in här och jag har inte skrivit något sedan i augusti. Livet går på i en rasande fart. På ett sätt är det så skönt. Jag lever ett normalt liv. Ett liv utan rädslor (nästan i alla fall). Men på ett annat sätt så är det ju ett liv utan D. Jag får ofta skuldkänslor för att mitt liv går vidare, men inte Ds.
Det är så många saker jag vill berätta för honom. Så många saker jag vill be honom om råd om. Han var min ständiga klippa. Nu är jag min egen klippa.
Många tårar har runnit ned för mina kinder ikväll. Jag saknar min bästa vän. Han kände mig utan och innan, nästan bättre än vad jag kände mig själv.
Kärlek till er alla ❤️
