Tiden

 
Jag känner mig så himla trött. Jag tänker hela tiden på D. Alla saker här hemma påminner om honom. Varje gång jag rör mig väcker det ett minne som jag delat med D. Allt kan sammankopplas med D. Allt, allt, allt. Det går inte att komma ifrån det, och jag vill inte heller komma ifrån det. Jag vill minnas. Jag vill känna. 
 
Idag är det en vecka sedan D gick in i en ny fas där han mest sov och inte längre kunde muntligt kommunicera med oss. Tänk att det känns som att tiden går så fruktansvärt fort samtidigt som den går så fruktansvärt sakta. De senaste veckornas dagar flyter ihop den en trögflytande massa. Jag var inte vad som hände när, vem som sa vad eller när jag tänkte si eller så. Allt går bara ihop. Hur kan det kännas som att D dog för en dag sedan samtidigt som det känns som att det var för en evighet sedan? 
 
Min älskling. Jag saknar dig så otroligt mycket. Det gör ont i hjärtat.