Instagram

Hej hörni, som ni märker är inte aktiviteten på topp här. Den mesta tiden används till att leva livet. Jag tänkte att det skulle vara kul att få följa er på instagram (och ni får såklart följa mig också). Ni känner ju mig rätt väl (typ alla mina innersta tankar och rädslor) och det skulle vara så fint om jag får lära känna er lite också.

Skriv ert instagramnamn i kommentaren så lägger jag till er. Kom igen, bli min vän ❤️

Jag kommer inte publicera kommentarerna (om ni inte vill förstås, då kan ni väl skriva det?).

Soliga dagar

Mitt humör har svängt så himla mycket de senaste dagarna. Allt ifrån att livet är fruktansvärt jobbigt till att livet är underbart och så vackert. Det gäller att parera de negativa svängningarna så gott det går, och hela tiden påminna mig om att det kommer en bättre stund snart. 
 
Idag har jag haft en riktigt bra dag. Det började med att jag lunchade med två fd kollegor. Vi skvallrade, gullade med As bebis, åt hamburgare och drack varsin cider. Livet! Sedan gick jag cirka 100 meter fram på Rörstrandsgatan och mötte upp bästa Lotta för en fika. Vi har lärt känna varandra genom våra bloggar, då hennes man också har cancer. Så himla fint att få ses på riktigt och bara snacka på om allt och inget. Särskilt skönt är det att få prata om hur det är att vara anhörig, sådant som de flesta andra inte har någon inblick i. Älskar att träffa nya människor när det bara klickar. Så fint. 
 
 
Nu väntar jag på att en vän ska komma förbi och dricka ett glas vin. Hur lyxig dag har jag inte? 
 
 

På banan igen

Det är så obeskrivligt skönt att vara på banan igen. Det var några fruktansvärt jobbiga dagar där allt var en kamp. Nu känns livet ljust och lätt igen. Tacksamheten sköljer över mig. Jag lever och jag mår bra. Idag har jag till exempel hunnit med att luncha med min bror, sola i Hagaparken ätit middag med E på min uteplats och joggat en runda.

Och förresten, den där känslan en får när en ligger i Hagaparken och solar i godan ro, och frisbeemarodörerna ställer sig ca 1 meter ifrån en. Det enda jag tänker är "snälla, träffa mig inte i ansiktet". Är det bara jag? Och hur gammal är jag nu, 75?