Föreläsningen

Idag har jag vågat göra något nytt. Jag har precis föreläst för vårdpersonal om hur det är att stå bredvid någon som är döende. Det känns viktigt och fint att ha berättat vår historia. Nu lever Daniel vidare i några fler personer.

Ett år

Jag glömde lägga upp det här inlägget igår, men här kommer det.

Ett helt år har passerat. Ett år. Så många dagar, så många timmar och så många minuter. Det känns som så länge sedan, men samtidigt som igår. Det är din sista stund i livet som går på repeat nu i huvudet, Daniel. Rädslan i dina ögon och dina sista ansträngda andetag. Min röst som säger att du kämpat länge nog och att du får vila nu. Min hand som håller din in i det sista. Och sedan tystnaden. En öronbedövande tystnad som markerar slutet på din kamp för överlevnad. När du dog bestämde jag mig för att jag måste leva livet, eftersom du inte fick leva ditt. Jag ska ta varje chans jag orkar för att skratta, för att älska, för att våga och för att utvecklas. Du hjälpte mig bli den person jag är idag. Om du kunde se mig nu så tror jag att du hade varit stolt. Jag är för evigt tacksam för att den tid vi fick tillsammans ❤

Cancersnack

Min fina vän Lotta har tillsammans med fina Emma spelat in en podd som heter Cancersnack. I podden pratar de om cancer på ett öppet, ärligt och modigt sätt om både hur det är att vara drabbad och att vara den som står bredvid. Klicka HÄR för att lyssna på första avsnittet som handlar om hur det är att få beskedet. Ni kan också hitta podden på iTunes och andra poddappar. 
 
 
I avsnitt tre kommer ni att få höra mig när Lotta och Emma intervjuar mig om hur det är att vara anhörig till någon med obotlig cancer. Det är så himla fint att jag fick vara en del av det avsnittet. Det är som att D får leva vidare ytterligare lite genom att vår historia sprids till några fler. 
 
Ta hand om varandra, älskade ni. Livet är så värdefullt!