Lördag

 
Ouff, magontet jag hade igår. Käre min tid. IBS är inte min bästa livspartner, om jag säger så. Den fuckar upp lite när som helst, helt utan respekt för att jag har saker att göra, människor att träffa, tankar att tänka. Väldigt dåligt. Men vad ska en göra. Det är bara att sit back, relax och vänta på att det ska gå över. 
 
Idag har jag tack och lov mått bättre. Jag har hängt med mina föräldrar, köpt blommor (nu ber jag till blomgudarna om att de ska överleva. Det här med gröna fingrar är inget jag har), sopat av uteplatsen och satt upp en tavla i vardagsrummet. Det har helt klart varit en produktiv dag för mig. 
 
Nu ligger jag utslagen i soffan. Som alltid. 

Trött dag


Vilken trötthet jag har känt idag. Helt klubbad är jag. Det bör innebära en god natts sömn (snälla söta sovguden, låt mig sova en hel natt för en gångs skull). 

Jag har varit på ett sista besök hos min psykolog idag. Vi var överens om att jag i det här läget inte är i behov av så mycket mer stöd, och att jag ska höra av mig längre fram om det behövs. Hon bekräftade mig i att jag har handlat rätt i min sorgebearbetning, och det är så skönt att höra. Jag tycker ju liksom själv att det går bra, men andra människor kan få mig att börja tvivla på min förmåga och mitt mående. Det har varit givande att gå till henne under de här månaderna. Tack Ung cancer för stipendiet!

Efter psykologbesöket tränade jag på gymmet. Det var inte jordens bästa träningspass, men det var ändå något. Jag är särskilt nöjd att jag gick dit, trots att jag var så trött. 

Kvällen avslutades med att min fina K kom hit och åt middag med mig. Så skönt att få prata av sig och skratta lite.

Hoppas att ni har haft en riktigt härlig dag. 

Fullspäckad dag

 
Den här dagen har gått i en rasande fart. Efter lunch åkte jag till jobbet för att fika och träffa mina fina kollegor. Jag var lite nervös innan för hur de på jobbet skulle reagera. Det blev många kramar, fina ord och varma blickar. Vissa kom inte fram och sa inget alls, och det är såklart helt okej. Alla reagerar olika. Något som jag kan bli lite trött på är att när jag säger att jag mår ganska okej just nu, så svarar vissa att sorgen kommer bli värre senare. Det kommer, ska du se. Eh? Okej, tack för att du vet hur min sorgeprocess ser ut. Jag tackar ödmjukast för att du vill berätta för mig hur jag kommer att må. Djupa andetag, ett leende och teflonhuden får det att rinna av. Alla är olika. Alla är olika. Alla är olika. De orden repeterar jag inombords. 
 
Men vet ni? Jag mår på riktigt ganska bra just nu. Jag bryter ihop emellanåt, men sedan kommer jag igen. Det är temporärt. Och visst, kanske kommer det tuffare tider framöver, men då tar jag det då. Varför ska jag idag tänka att sorgen kommer att fördjupas om ett tag? Jag tjänar noll och ingenting på det. Jag lever här och nu. Här och nu mår jag ganska bra. 
 
 
Efter att ha handlat mat och ätit middag tog jag mig i kragen och gick ut på en promenad. Jag gick två varv runt Råstasjön. Ljuset var gyllene. Helt magiskt vackert. Musiken pumpade in i öronen och ut i kroppens alla celler. Där och då kände jag mig så jävla stark. Jag klarar allt. Inget ska få trycka ner mig. Jag lever.