Den där vågen
Jag har precis gjort ett djupdyk ner i en våg av saknad och sorg. Det är som de säger, att vågen kommer från ingenstans. Imorgon, den 30 juni, är det vår fjärde bröllopsdag. Vi fick bara fira tre tillsammans. Imorgon är jag ensam.
Så många dagar går det ju liksom bra att leva. Jag tycker om att leva. Jag vill leva. Jag skrattar innerligt. Jag nämner Ds namn i konversationer, berättar om någon han gjort, skrattar åt något han sagt. Och jag klarar det. Vågen dränker mig inte. Det är mer som att jag ser den på håll, långt ute till havs. Men så plötsligt så slår den bara till. Ett ord, en blick på dagens datum på mobilen, en låt som spelas på radion och där är den. Vågen som bara väller över mig.
Men jag vet ju. Det handlar om en stund. Jag kommer inte drunkna. Jag kanske rumlar runt några varv på botten, men sedan når jag ovanför vattenytan och får luft. Brisen lägger sig. Hjärtslagen saktar ner. Tårarna slutar rinna. Handen som hålls över munnen, som för att kväva skrik, vilar istället i knät.
Jag kommer överleva morgondagen. Jag kommer att leva genom morgondagen. För det är vad jag gör. Jag lever.