Nu jävlar

Nu har jag börjat övningsköra igen. Igår övningskörde jag för första gången på två år. Det gick faktiskt bra. Jag hittade dragläget på en gång och åkte runt, runt på en parkering för att öva att starta och stanna. Då är det bara resten kvar (haha!). 

Fyra år sedan


Idag flyr tankarna tillbaka till året när vi bodde i Dublin och hade hela framtiden framför oss. 

Sten över bröstet

Tankarna snurrar runt, runt. Jag kan inte få stopp på dem. Det känns som att jag aldrig kommer att sova en bra natt igen. 

På onsdag ska D på MR. Det blir såhär varje gång innan han ska dit och innan vi får resultat. Tankarna om att han ska dö. Att han inte längre kommer att finnas här med mig. Paniken som lägger sig som en sten över bröstet och tårarna som strilar ner för kinderna. När D mår bra känns det som att vi lurar oss själva. Som att vi konstant måste tänka på döden, och om vi inte gör det så kommer stunder av något slags sjukt dåligt samvete. Vi försöker leva i nuet. Vara tacksamma. Men samtidigt, han har en av de mest aggressiva tumörtyperna. Obotlig cancer. Han kommer inte att bli frisk. Han kommer inte överleva. Vi kommer inte få vår framtid.