Personlighetsförändring
Theresa bad mig att berätta om hur D har påverkats av tumören när det gäller t.ex. humör och om han har förändrats på något sätt. Jag är med på Hjärntumörföreningens anhörigsida på Facebook, där har jag sett många som har skrivit om anhöriga som tappar minnet, blir aggressiva och deprimerade. Vi har inte riktigt nått dit. Än.
D har alltid varit en positiv och lösningsfokuserad person. Han har liksom älskat att lösa problem som kommer upp, både andras och egna. Han har alltid varit en extremt snäll och givmild person, som alltid gör allt för att andra ska må bra och trivas. Att prata med nya människor är något han har varit väldigt duktig på, han ställer alltid rätt frågor och är uppriktigt intresserad av vad de har att säga.
När cancern stormade in i vårt, och främst hans liv, förändrades många av hans personlighetsdrag. Drag som gjort honom till just honom försvann och fram klev en ny, mer rädd, D. Han blev tillbakadragen, och det här med att vara omgiven av många personer, och särskilt nya personer var något som inte längre fungerade. När han utsattes för sådana situationer fick han till en början panikattacker. Problem som han tidigare älskat att lösa blev istället något som utlöste en extrem stress. Bara att behöva öppna ett kuvert som det stod hans namn på fick honom att få panikattacker. Han blev rädd för allt och ville inte göra något själv, och trodde inte på att han kunde göra något själv vare sig det handlade om att bära en matkasse eller gå ut själv.
I somras började den D jag tidigare känt komma tillbaka. Hans vackra leende och glittrande ögon började komma fram allt oftare. Han började köra bil igen. Han började laga mat igen. Det var som att livsgnistan kom tillbaka. Att se bit för bit av honom komma tillbaka var så himla fint. Och nu kom slutet på oktober när den nya tumören upptäcktes. Vi åkte tillbaka lite i tiden, men han är på väg tillbaka igen. Den envisa vinnarskallen. Den glada och humoristiska mannen jag älskar.
Vem vet vad som väntar i framtiden. Jag hoppas bara på att jag får behålla min älskade så länge som möjligt.
skriven
Å vad jag känner igen det du beskriver. David blev också väldigt skör i psyket speciellt efter sin "craniotomy". Honom tog dom körkortet av och han fick det aldrig mer tillbaks men det var pga av att han hade fått ett epilepsianfall. Om han inte fick ett till inom 6 månader så kunde han ha fått det tillbaks (så funkar det i teorin). Men i praktiken…hmm, hans lungcancer var ju så ilsket snabbväxande så det fanns andra saker som kunde ha påverkat hans körning (fast främst metastaserna i hjärnan). Konstigt nog hade han aldrig huvudvärk (eller kanske nån gång lite "normal" huvudvärk). Han blev aldrig elak o tvär men slöt sig nog lite för jag tror han grubblade en hel del. Men tack o lov pratade vi mycket. Jag sa till honom att vaknar han mitt i natten o har ångest så väck mig: jag ville inte han skulle ligga där själv o tänka. Fy alltså: det går inte ens att föreställa sig ens vad de som får diagnosen går igenom. Det är först då om man hamnar där själv. Men min David hade ju aldrig något hopp för det fanns inte. I början när han fortfarande var stark så hade han det: han trodde det var nåt misstag länge. Vill inte tynga er mer med att skriva detta: det var bara så jag upplevde min mans sjukdom. Kram på er!