Besöket på begravningsbyrån var surrealistiskt. Sjukt. Galet. Vi satt där och planerade Ds begravning, som om det var det naturligaste i världen, men samtidigt det sjukaste vi någonsin gjort. Vi bestämde vilken kista han ska ha, vilka blommor som ska ligga på kistan och hur dödsannonsen ska se ut. D ville gärna ha begravningsceremonin i Domkyrkan i Uppsala (eftersom det var där vi gifte oss), men eftersom han inte är medlem i svenska kyrkan (D är döpt till ortodoxt kristen) så måste någon där godkänna det. På eftermiddagen fick vi veta att det inte gick, men vår kontakt på Fonus sa att det kanske hjälper om en anhörig ringer dit och förklarar kopplingen till kyrkan, så det ska vi göra på tisdag.
På eftermiddagen kom min älskade vän K hit med middag och vi pratade om allt. Om D och de minnen vi har, om framtiden, om livet och kärleken. Det är ovärdeligt att ha fina vänner i en såda här situation. Ovärderligt.
En av er delade med sig av den här fina texten om sorg, som bl.a. finns att hitta
här (jag vet inte var texten ursprungligen publicerats).
"Vad gäller sorg så kommer du upptäcka att det kommer i vågor. När fartyget först havererar så drunknar du, med vrakdelar runt omkring dig. Allt som flyter runt dig påminner dig om skönheten och hur magnifikt fartyget en gång var. Och allt du kan göra är att flyta. Du hittar några bitar från vraket och klamrar dig fast, ett tag i alla fall. Kanske är det någon fysisk sak. Kanske är det ett trevligt minne eller ett fotografi. Eller kanske är det en annan person som också flyter. För ett tag så är allt du kan göra att flyta och hålla dig vid liv.
I början är vågorna skyhöga, 50 meter, och kraschar över dig utan någon nåd. De kommer med tio sekunders mellanrum och låter dig inte ens hämta andan. Allt du kan göra är att klamra dig fast och försöka flyta. Efter ett tag, kanske veckor, eller månader, så är fortfarande vågorna lika höga, men de kommer med mindre mellanrum. Men fortfarande så utplånar de dig när de väl slår till. Men mellan gångerna kan du andas och fungera. Du vet aldrig vad som ska utlösa sorgen. Det kan vara en sång, en bild, en gatukorsning, doften av en kopp kaffe. Det kan vara precis vad som helst…. och då kommer vågen med full kraft. Men mellan vågorna finns det liv.
Någonstans längs vägen upptäcker du att vågorna bara är 30 meter höga, eller kanske 20 meter. Och även om de fortfarande kommer så slår de till mer sällan. Du kan se dem när de är på väg. En årsdag, en födelsedag eller vid jul. Du kan se dem komma, för det mesta, och då förbereda dig. Och när de sköljer över dig så vet du att du kommer att överleva. Genomblöt, skakad, klamrar du dig fast vid en liten bit av vraket, men du kommer att överleva.
Ta det som ett råd från en gammal man som varit där. Vågorna slutar inte att komma, och på något sätt vill du heller inte att de ska göra det. Men du förstår att du kommer att överleva dem. Och andra vågor kommer att komma. Men du överlever dem också".
Det är så fint beskrivet. Och det ger mig någonstans något slags hopp. Ni är några stycken som läser som själva har förlorat en anhörig. Hur skulle ni beskriva sorgen och tiden efter att någon man älskar somnar in?
skriven
Jag har följt din blogg och känner verkligen med dig. Det du går igenom nu är helt fruktansvärt. Självklart måste ni få ha begravningsgudstjänsten i Domkyrkan i Uppsala. Om D var döpt i en kristen kyrkas ordning, och därför också naturligt medlem i denna, så har han inte lämnat Svenska kyrkan utan helt enkelt aldrig gått med (då han tillhört en annan kyrka). En väg att gå är att låta en präst från den kyrka som D döpts till hålla i begravningsgudstjänsten och så begär ni att "använda" Domkyrkan. Svenska kyrkan brukar upplåta kyrkorummet för andra kristna kyrkors begravningar. Jag hoppas verkligen att det ska bli såsom D önskar. Stå på dig! hälsn Helene Öhman, präst i Svenska kyrkan (Lunds stift)