Att drunkna i sorg

Besöket på begravningsbyrån var surrealistiskt. Sjukt. Galet. Vi satt där och planerade Ds begravning, som om det var det naturligaste i världen, men samtidigt det sjukaste vi någonsin gjort. Vi bestämde vilken kista han ska ha, vilka blommor som ska ligga på kistan och hur dödsannonsen ska se ut. D ville gärna ha begravningsceremonin i Domkyrkan i Uppsala (eftersom det var där vi gifte oss), men eftersom han inte är medlem i svenska kyrkan (D är döpt till ortodoxt kristen) så måste någon där godkänna det. På eftermiddagen fick vi veta att det inte gick, men vår kontakt på Fonus sa att det kanske hjälper om en anhörig ringer dit och förklarar kopplingen till kyrkan, så det ska vi göra på tisdag. 
 
På eftermiddagen kom min älskade vän K hit med middag och vi pratade om allt. Om D och de minnen vi har, om framtiden, om livet och kärleken. Det är ovärdeligt att ha fina vänner i en såda här situation. Ovärderligt.
 
 
 
En av er delade med sig av den här fina texten om sorg, som bl.a. finns att hitta här (jag vet inte var texten ursprungligen publicerats). 
 
"Vad gäller sorg så kommer du upptäcka att det kommer i vågor. När fartyget först havererar så drunknar du, med vrakdelar runt omkring dig. Allt som flyter runt dig påminner dig om skönheten och hur magnifikt fartyget en gång var. Och allt du kan göra är att flyta. Du hittar några bitar från vraket och klamrar dig fast, ett tag i alla fall. Kanske är det någon fysisk sak. Kanske är det ett trevligt minne eller ett fotografi. Eller kanske är det en annan person som också flyter. För ett tag så är allt du kan göra att flyta och hålla dig vid liv. 

I början är vågorna skyhöga, 50 meter, och kraschar över dig utan någon nåd. De kommer med tio sekunders mellanrum och låter dig inte ens hämta andan. Allt du kan göra är att klamra dig fast och försöka flyta. Efter ett tag, kanske veckor, eller månader, så är fortfarande vågorna lika höga, men de kommer med mindre mellanrum. Men fortfarande så utplånar de dig när de väl slår till. Men mellan gångerna kan du andas och fungera. Du vet aldrig vad som ska utlösa sorgen. Det kan vara en sång, en bild, en gatukorsning, doften av en kopp kaffe. Det kan vara precis vad som helst…. och då kommer vågen med full kraft. Men mellan vågorna finns det liv. 

Någonstans längs vägen upptäcker du att vågorna bara är 30 meter höga, eller kanske 20 meter. Och även om de fortfarande kommer så slår de till mer sällan. Du kan se dem när de är på väg. En årsdag, en födelsedag eller vid jul. Du kan se dem komma, för det mesta, och då förbereda dig. Och när de sköljer över dig så vet du att du kommer att överleva. Genomblöt, skakad, klamrar du dig fast vid en liten bit av vraket, men du kommer att överleva. 

Ta det som ett råd från en gammal man som varit där. Vågorna slutar inte att komma, och på något sätt vill du heller inte att de ska göra det. Men du förstår att du kommer att överleva dem. Och andra vågor kommer att komma. Men du överlever dem också". 
 
Det är så fint beskrivet. Och det ger mig någonstans något slags hopp. Ni är några stycken som läser som själva har förlorat en anhörig. Hur skulle ni beskriva sorgen och tiden efter att någon man älskar somnar in?
1 Helene Öhman:

skriven

Jag har följt din blogg och känner verkligen med dig. Det du går igenom nu är helt fruktansvärt. Självklart måste ni få ha begravningsgudstjänsten i Domkyrkan i Uppsala. Om D var döpt i en kristen kyrkas ordning, och därför också naturligt medlem i denna, så har han inte lämnat Svenska kyrkan utan helt enkelt aldrig gått med (då han tillhört en annan kyrka). En väg att gå är att låta en präst från den kyrka som D döpts till hålla i begravningsgudstjänsten och så begär ni att "använda" Domkyrkan. Svenska kyrkan brukar upplåta kyrkorummet för andra kristna kyrkors begravningar. Jag hoppas verkligen att det ska bli såsom D önskar. Stå på dig! hälsn Helene Öhman, präst i Svenska kyrkan (Lunds stift)

2 nadia:

skriven

❤❤❤❤
kramar till dig Sara.

texten om sorg var så stark. Jag har min hjärncancer sjuke make vid liv men jsg sörjer då cancern ställt till med personlighets förändringar som påverkar mig och barnen. En underlig känsla att sörja någon som lever. Men vågorna upplever jag det gör jag.

Tänker på dig Sara och skickar kramar och kärlek ❤🌹

3 Tove Lia:

skriven

Vad konstigt med domkyrkan, jag hoppas verkligen verkligen att det ordnar sig!

Jag har funnit enormt mycket tröst i detta stycke från Lille prinsen, som vi även hade i pappas dödsannons:

"Du ska få stjärnor som ingen annan har…
– Vad menar du?
– När du skådar upp mot himlen om natten så kommer du att tycka att alla stjärnor skrattar, därför att jag bor och skrattar på en av dem. Du får stjärnor som kan skratta!
Och han skrattade igen.
– Och när du har tröstat dig (man tröstar sig alltid) kommer du att vara glad över att ha känt mig. Du kommer alltid att vara min vän."

Massa massa styrkekramar!!

4 Ullis:

skriven

Som de flesta säger om sorg: att den blir lättare att hanter med tiden….den finns alltid kvar i nån form tror jag men den känns ändå lättare. Speciellt vid högtider poppar den upp men jag kan även känna glädje när jag tänker på David. Kanske låter konstigt men jag kan tänka på saker han har gjort eller sagt och kan börja skratta (han var så rolig). Tyvärr är den första tiden förjävlig rent ut sagt (det du upplever nu). Man omkring som i ett vakuum, helt uppsvälld i ansiktet av alla tårars o rinnande näsa och kan inte tro att det är sant det man upplever. Jag började också sörja den dagen David fick sin diagnos. Så jag sörjde 9 månader under tiden också och tyckte att det var skönt att slutet gick fort så man får börja bearbeta allt. För att inte tala om begravningen - hur sjukt som helst. David jobbade ju i "the navy" i Australien och det var som att sitta i en amerikansk film ( man får nationella flaggan ihopvikt av någon höjdare) Jobbig upplevelse!
Kram gumman!

5 Karine:

skriven

❤️

6 Anna :

skriven

Hej. Jag har en sorg som är flera år gammal men sådär kände jag med vågorna den första tiden. Allt runt omkring gick vidare, jag fanns i min bubbla av sorg,övergivenhet och ensamhet. Hade fysiskt ont av att vara så ledsen. Många veckor senare kunde ljusningar komma när man kunde glädjas åt saker vi gjort. Efter begravningen vände det mesta minns jag. Jag kunde besöka platser vi varit tillsammans och minnas istället för att känna som jag inte får luft. Efter ett år kan jag gå till graven utan att gråta sönder mig.
Nu är bär jag min M med mig i hjärtat som något fint. Det vi hade lever i mig.
Glöm inte äta och sov när kroppen säger så.Prata med såna som kan lyssna. I mitt fall var det inte de närmaste utan en vän på jobbet. Kärlek och styrka till dig.

7 morgan skogsbo:

skriven

först av allt..min djupaste beklagan...det här med att beskriva sorg efter dödsfall...personligen så hade jag,eller rättare sagt fick 10 månader på mej att förbereda mej på sorg...kort sagt så fick min sambo diagnosen 24 jan 2011 och glioblastomet hade centrum i höger hjärnhalvas motorik vilket ledde till att hon blev rörelsehindrad i vänstersidan och hamnade i rullstol så gott som hela efterlevnaden efter operationen den 7 feb


jag tog omgående tjänstledigt från mitt jobb och blev personlig assistent här i mitt hus till den dagen hon gick bort 13 okt 2011

så för egen del kan jag säga att jag tog sorgen i förväg till viss del,samt det att man var närvarande och gjorde sitt bästa,man satte sej in rejält i sjukdomen och läste allt man kunde hitta på nätet om just glioblastom....de timmarna kan räknas i hundratal...


det jobbigaste var nog att inte få ett enda positivt besked på 10 månader,vi fick leta positiva förändringar själva istället

själva sorgen i samband med bortgången försköts något då det var en del post och övriga myndigheter som måste kontaktas...det var viktigt att få i sej mat även om det kändes som tvärstopp...ett bra sätt som fungerade att få igång en sorgstoppad mage var att äta kakor,kex och mycket vätska att dricka

det är ett vacuum för dej nu såklart,men människan har enorma dolda psykiska resurser att ta till för sådana här händelser...allt kommer sakta ordna sej dag för dag,några morgnar kommer att vara tyngre än andra,i vissa fall blir inte chock eller krisreaktioner så starka i samband med ett väntat dösfall men det är nog individuellt...


om jag summerar min sorg i det hela så var det värsta att få beskedet om hennes diagnos...efter det blev man på ett märkligt sätt ett med situationen


men det tog ett år innan jag gjorde slag i saken och tog bort kläder och andra tillhörigheter,inte för att det kändes jobbigt utan mer för att de inte var i vägen där de var

jag brukar alltid säga,att en människa är inte död så länge det finns någon som minns den personen


Det öppnar sig alltid en glänta, om skogen står aldrig så mörk.

Där doftar små stjärniga blommor, där niger en vitstammig björk.

Så är det med oss och vår levnad, bäst sorgen slår black om vår häl.

Står glädjen och ler vid vår sida, och solen drar in i vår själ

varm kram

8 sedan min man dog i glioblastom. Han blev väldigt förändrad sista halvåret så jag förlorade honom och sörjde honom successivt. Jag tänker på sorgen som en sten, i början är det stor och :

skriven

Beklagar din sorg och innerligt med dig! Jag förlorade min man för 3 år sedan, han blev 38 år. Han förändrades mycket sista halvåret så det kändes som jag förlorade honom successivt, sörjde under lång tid. Jag tänker på sorgen som en sten, i början är den stor, svart, tung och den skaver och gör ont. Med tiden nöts sorgestenen ner och blir vit och slät som en tröstesten som värmer och är skön att hålla i.

Ta hand om dig och omge dig av människor du älskar ❤️

9 nadia:

skriven

Godmorgon kram ❤❤❤

10 Therese:

skriven

Hoppas innerligt att ni kan få ha begravningen i Domkyrkan.
Tänker på dig. Kan inte ens föreställa mig hur hemskt det måste vara att gå igenom detta.
Varma Kramar <3

11 Katrine:

skriven

När min man dog så var det både en lättnad att det blev ett avslut på allt det hemska och jobbiga men också en stor sorg och saknad för både mig och barnen. Man ville inte, kunde inte förstå att nu var vi där..han fanns inte längre. Mina barns pappa och min trygghet i livet var borta för alltid. Jag grät för minsta lilla och var så fruktansvärt trött efter allt som varit men kunde ändå inte sova. Samma dag han dog var vi på begravningsbyrån, en vecka senare var det begravning. Allt kändes helt overkligt konstigt, mitt i all sorg, ledsenhet och trötthet skulle man också försöka trösta barnen, fylla i massa papper, ordna begravning, förbereda för bal, student, födelsedag och städa bort saker. Ena dagen kändes det ganska bra och nästa bara grät man, minsta lilla sak påminde om honom. Vi blev också väldigt ensamma när min man dog, helt plötsligt försvann nästan alla. Ingen som hörde av sig längre, man undvek oss när vi var ute, det blev tyst och tomt. Det gjorde sorgen ännu värre. Förstår hur det känns för dig, tomt, ensamt, konstigt. Hoppas du har någon du kan prata med för det behöver man. Låt sorgen ta tid men försök också att göra något trevligt som skingrar tankarna lite och låt tårarna komma när det känns jobbigt. Det kommer en dag när det känns bättre men det är en lång resa dit

12 diamondscharm.blogg.se:

skriven

Jag trodde jag var stark när det gått en vecka, jag var förtvivlad men kände ändå att jag hade lite kontroll. Men så fort alla måsten med planering av begravning, alla samtal till läkare, försäkringskassa, jobb och försäkringsbolag var över så slog det ner mig fullständigt! För helt plötsligt fanns det bara en fruktansvärd tomhet och hela världen rasade. Så för min del var det värre efter ett tag när man blev tvungen att börja sörja. Nu när det snart gått 5 månader så är han ständigt i mina tankar, jag ljuger om jag säger att jag mår bra. Saknaden är brutal och vissa dagar är jag helt slut både mentalt och fysiskt. Men vissa stunder är helt ok och jag hoppas innerligt att det blir fler sådana efter hand. Kram på dig

13 Malin:

skriven

Kontakta Domkyrkan igen. Nu får dem faktiskt skärpa sig. Självklart ska ni få ha begravningen där om det var det han önskade. Nu får dem vara lite mänskliga och förstående, t.o.m i Domkyrkan.

14 Emilia:

skriven

Så fint!

Min mamma förlorade sin man (min styvpappa) för några år sedan. Vi inkluderade den här biten av Kahlil Gibran i hans dödsannons:

"Och när ni fylls av sorg, skåda då på nytt i era hjärtan, och ni skall se att ni i sanning gråter över det som varit er till glädje."

Även om det inte gör mindre ont så tycker jag ändå det resonerade så fint med oss för stunden. Tänker mycket på dig. Kram.

15 Eleonor Walston:

skriven

Har ar en fin dikt som alltid hjalpt mig i sorg:

Do not stand at my grave and weep,
I am not there, I do not sleep,
I am a thousand winds that blow
I am the diamond glints on snow
I am the sunlight on ripened grain
I am the gentle Autumn rain

When you awaken in the morning's hush
I am the swift uplifting rush
Of quite birds in circled flight
I am the soft stars that shine at night
Do not stand at my grave and cry
I am not there, I did not die

All styrka till dig!

Svar: Så himla fin dikt. Tack! 💜
Sara

Kommentera här: