En anhörigs dagbok

Under de senaste dagarna har jag haft besök av några av mina närmaste vänner, en kär kollega och min chef. Jag har promenerat, fikat och tränat hårt (har en grym träningsvärk just nu, och känner verkligen att jag lever, om jag säger så). Det har varit några sköna dagar, trots livets jävlighet. Jag försöker skratta lite varje dag. Jag måste få skratta, även om det kanske inte är sådär djupt och bubblande som tidigare. 

 

Det har ordnat sig med Domkyrkan. Tack och lov. Nu är begravningen bokad, gravplatsen är bestämd och Ds föräldrar och bror bokar in minnesstunden. Jag väntar på att prästen ska ringa för att boka in ett samtal, och om några veckor ska jag beställa gravstenen. Det är surrealistiskt att göra alla val och bestämma olika saker, men det finns liksom inget annat att göra än att bara göra valen. Väldigt konstig känsla. 

 

Just nu är jag fruktansvärt trött. Jag tänker på D hela tiden och saknar honom så otroligt mycket.