En anhörigs dagbok

Jag har tagit upp det förut, det här med dilemmat att försöka bli gravid när ens partner har obotlig cancer. Vi har bestämt oss för att ge det ett försök. Jag försöker att inte hoppas för mycket, men det är nästintill omöjligt. När mensen kommer så känns det som ett så otroligt stort nederlag. Varje mens innebär på något sätt en förlorad månad. Vi kanske inte ens kan få barn tillsammans. Jag kanske inte kan få barn.

 

Jag blir så sjukt avundsjuk på de som bara blir gravida utan att knappt ha försökt, eller sådana som glatt meddelar att funkade vid första försöket. Kan vi inte få en break, jag och D? Kan inte bara det här få fungera för oss? Hur mycket ska vi behöva genomlida? 

 

Det finns ju såklart inga svar. Det är bara det här kämpandet. Kämpa, kämpa, kämpa. Lev, lev, lev.