En anhörigs dagbok

Wow, vilken dag. Den här dagen har varit fylld med så mycket kärlek. Vid lunch åkte jag till jobbet för att hänga lite med kollegor och min mentorsklass. Det var så skönt att komma tillbaka till jobbet, även om det bara handlade om några timmar. Jag känner mig hemma där. Det är så viktigt att tycka om det en jobbar med, och att tycka om platsen en jobbar på. 

 

När jag kom in till min mentorsklass blev jag överöst av kärlek i form av kramar och fina ord. De hade dessutom köpt presenter till mig. Hur gulligt är inte det? En stor och otroligt vacker blombukett, mitt favoritte från NK och det bästa av allt - en mugg med en bild på min favoritförfattare Jonas Hassen Khemiri och klassen (och på andra sidan av muggen står det Världens bästa Sara!). Det är så fint att jag inte vet var jag ska ta vägen. Jag blir så himla rörd. 

 

 

 

 

 

När jag kom till sjukhuset klädde vi på D och så rullade vi ut på en liten promenad. Det var första gången han har varit ute sedan vi kom hem från New York. Han tyckte att det var så himla skönt att få andas lite frisk luft och se annat än sjukhusväggarna. Han har varit så himla glad idag, Det värmer hela mitt hjärta när han ler och hans ögon glittrar. Underbara människa. 

 

 

 

 

Under kvällen trängde vi ihop oss i sjukhussängen och tittade på den svenska filmen Kopps, som visserligen har några år på nacken men som ändå är så himla rolig. Det här har verkligen varit en bra dag, och det är jag så tacksam för.