En anhörigs dagbok

 

Jag har fulgråtit mig igenom halva promenaden i Hagaparken. Ett förvridet ansikte som gör allt för att tysta ner snyftningarna och tårarna som rinner bakom solglasögomen. Naglar som ångestfyllt borrar sig in i insidan av handen. Fötter som tar steg för steg framåt i ett försök att svettas ut sorgen och komma framåt, komma bort, försvinna ifrån alla de känslor som tynger ner hela kroppen. 

 

Innan jag gick hemifrån öppnade min och Ds konversation vi haft på Whatsapp. En timme satt jag fortfarande kvar i hallen och läste orden som D skrev i juli, juni, maj. En levande D. En kärleksfull och omtänksam D. En D som skämtade om situationen och tänkte att om han var en superhjälte skulle han kallas tumour boy. Fast egentligen kände han sig som Ironman. En D som lär sig att gå efter operationen i höstas. En D som varje dag bedyrar sin kärlek till mig. En D som kallar mig för smeknamn som bara bo förstår. Alla minnen kommer tillbaka. Alla känslor. 

 

Nu har andningen lugnat ner sig och tårarna har slutat rinna. Jag sitter på bryggan och saknar.