En anhörigs dagbok

Idag gråter jag för dig. Jag gråter för mig. Jag gråter för din förlorade framtid. Vår förlorade framtid. Jag gråter för att min allra bästa vän inte längre lever. Och jag gråter för min oerhörda rädsla för att livet inte kommer bli mer än såhär. 

 

Efter varje gång jag varit riktigt glad och känt den där riktiga livsglädjen, då kommer den dåliga dagen som ett brev på posten. Varje gång. Det där bakslaget med ångest, tårar och rädslor som tar över hela kroppen. Och ja, jag förstår att det är såhär det är att sörja. Det ingår liksom i paktet. Jag vet. Men jag orkar inte gråta mer. Jag orkar inte behöva sätta mig ner på golvet för att jag inte klarar av att stå upp när kroppen skakar av gråt. Jag orkar inte tappa andan för att gråten liksom tar över varenda cell i kroppen. Jag orkar inte. 

 

Det låter ju naivt. Vadå, hon har förlorat sin man, det är ju klart att hon måste gråta. Ja, det måste jag. Men det har varit två långa och tunga år. Så många tårar som passerat mina tårkanaler. Så många panikattacker där jag inte kunnat sluta hyperventilera. Så många rädslor. Så många "jag vill inte att du ska dö, snälla dö inte". 

 

Jag gråter för min rädsla att förevigt vara ensam. Att förevigt önska sig en sådan kram som bara en kärlek kan ge. Att förevigt titta ut på resten av världen som genom ett fönster, där alla andra rör sig och där jag står still. Jag kan tänka mig att en hel del av er nu tänker att jag måste lugna ner mig, jag har ju hela livet kvar, så kort tid har gått, sakta ner Sara, vänta, ha tålamod. Och vet ni, ibland har jag det där tålamodet och lugnet, men idag är jag inte där. Idag lever jag i bubblan av rädsla, gråt och sorg.