En anhörigs dagbok

Alltså, de här senaste dagarna har varit fyllda av gränslös frustration och lycka. Två ytterligheter. Det där bouppteckningsmötet var det värsta jag någonsin varit med om. Jag har aldrig blivit så sårad och ledsen över något, som jag blev över vad som sades där. Jag kommer inte gå in på detaljer, men vad som sades var i stora drag att jag är helt värdelös, jag har aldrig gjort något för D och de "få" år vi var tillsammans är inte värda någonting. Och en hel massa andra jävliga lögner. Det var så fruktansvärt. Magen knyter sig bara jag tänker på det. Om D hade vetat om att vissa skulle agera såhär... Jag gjorde allt för D. Jag gav honom all kärlek jag hade. Jag gav honom mitt liv. Jag har satt mitt liv på paus för hans skull. Jag har gjort absolut allt jag har kunnat och har alltid satt honom först. Det värsta är att jag vet att det inte kommer sluta här. Den här jävla processen kommer aldrig ta slut.

 

Men, dagen efter tog min älskade bror studenten. Där har vi den gränslösa lyckan. Att se min bror så glad, efter en så jävla tuff vår, var fantastiskt och det värmde mitt hjärta. Äntligen fick jag ge honom studentpresenten som jag har fått hålla tyst om sedan i vintras. En resa till New York. Jag och D ville alltid ta med honom dit, och nu ska jag och lillebror åka dit om mindre än två veckor. Efter utspringet hade vi en lyckad mottagning hemma hos mina föräldrar. Os alla vänner var där. Det dracks och åts, dracks och åts. I fredags var jag rätt mör om jag uttrycker mig så.