En anhörigs dagbok

Så fort jag kom innanför dörren idag slog det mig som en smärtande käftsmäll. Jag kommer aldrig mer kunna ringa D och berätta om något alldeles jätteviktigt eller något alldeles oviktigt. Tårarna sprutade och det blev svårt att andas. Han är ju min klippa. Han peppar mig alltid och får mig att känna att jag kan. Hur ska jag kunna gå igenom livet utan att kunna ringa min allra bästa vän? 

 

Idag körde jag från hospicet och lämnade av Ds bästa vän M på Centralstationen, och sedan åkte jag vidare hem via Sveavägen. När jag kom hem var jag liksom så stolt över mig själv att jag kört genom stan (vilket har varit något som skrämmer mig lite). Och direkt kände jag att jag ville ta upp min telefon och ringa D. Jag ville höra honom säga hur stolt han är över mig, och att han visste att jag skulle klara det. Men det går inte. Imorgon kommer jag försöka tränga igenom morfindimman och berätta, men det är inte samma sak. Min D är liksom inte där. 

 

Jag skulle vilja prata med D om allt som händer nu. Som förr. Vi har gått igenom allt tillsammans. Som ett. Men nu är det jag som är ett. Det är bara jag. Ensam.