En anhörigs dagbok

Det går inte att förklara känslan av att vänta på att D ska dö. Helt fruktansvärt känns det. Jag kom hem för en stund sedan. Pappa sover här inatt. Att vara hemma är både skönt, men samtidigt så jävla jobbigt eftersom var jag än tittar så tänker jag att D aldrig med kommer komma hem. Han kommer aldrig ligga i soffan igen. Han kommer aldrig laga mat vid spisen igen. Han kommer aldrig ligga bredvid mig i sängen igen. Aldrig igen kommer han massera mina fötter. Aldrig igen kommer jag kunna ringa honom bara för att höra hans röst och få hans kärlek. Det är så hemskt. Så jävla jävla hemskt.

Igår var han jättetrött och låg mest och blundade. Idag har han varit piggare och pratat lite grann. Det är så sjukt att fastän jag vet att han kommer dö inom några dagar, så tänds det ett slags hopp inom mig att det kanske inte är så, så jag har liksom fått förhandla med mig själv hela dagen och övertygat mig om att han snart kommer att dö. Hur sjukt är inte det? Förmodligen är det här en slags peak, och sedan kommer det bara gå neråt. Idag har jag sagt att jag älskar honom så himla många gånger, och han har svarat att han älskar mig. Det var fint att få ha gjort det. Jag bävar inför att somna, eftersom han kanske försvinner redan inatt. Och jag bävar inför att gå till sjukhuset imorgon, för han kanske dör imorgon.