En anhörigs dagbok

Att igår få beskedet att D bara har några dagar kvar var chockartat. Den här chocken kommer jag leva i i ett tag. Ett bra tag. Tanken  på att D kommer försvinna snart sköljer över mig i vågor. När jag är här på sjukhuset känner jag mig lugn. Då är jag vid hans sida och känner mig trygg. När jag kommer hem är det som att gå in i en vägg. Allt där hemma som vi delar, har delat. Jag kan inte andas. Hur ska jag kunna andas utan honom? 

Idag har D varit relativt pigg och pratat med oss flera gånger. Han har till och med skämtat lite. Jag tror att det här är vändningen innan det bara kommer gå neråt. 

Jag är så oerhört tacksam för att min vän M följde med mig till sjukhuset igår och för att V har varit med mig här idag. Ord kan inte beskriva hur mycket det betyder för mig.