En anhörigs dagbok

 

Vilken dag. Jag är så trött att jag inte vet var jag ska ta vägen. Samtidigt har jag inte varvat ner tillräckligt för att kunna somna än. Jag har lite ångest inför att sova, eftersom jag sovit så otroligt dåligt den senaste tiden. Jag är orolig för att även den här natten kommer att bli dålig. Tänk om D får panik och ringer mig mitt i natten?

 

Vi vaknade vid sex-tiden imorse. Jag försökte somna om, men det gick inte. D kunde knappt gå och han var rätt borta i huvudet. Så vid halv åtta körde jag fram bilen, hämtade D och körde till akuten på KS. Sedan spenderade vi förmiddagen där, och vid ett blev han inskriven på en avdelning. Läkaren var först negativt inställd mot att få D inlagd, så jag fick verkligen stå på mig om att jag inte kan ta hand om D hemma när han knappt kan gå. Till slut gick han med på det, tack och lov.

 

D rullades upp till avdelningen. Ett delat rum med en äldre herre. Än en gång tittade jag ut över Stockholm och såg hur allt bara gick vidare, samtidigt som tiden i mitt hjärta stannade. D var så förvirrad när jag skulle gå från sjukhuset. Han visste inte var han var. Han trodde att han kanske var på något slags hotell, när jag frågade. Han förstod inte riktigt varför han var där. Det är fruktansvärt skrämmande att se. Han är någon helt annanstans än här med oss. 

 

Nu på kvällen kom min vän K hit. Det var så himla skönt att bara få sitta i soffan och prata och skratta. Det är sådana stunder som får mig att orka. De ger mig energi till att orka en dag till. 

 

Jag hoppas innerligt att jag får sova inatt. Jag behöver få en natt med okej sömn.