En anhörigs dagbok

 

De här dagarna har varit de konstigaste jag har varit med om. Jag sitter vid min mans sida och väntar på att han ska dö. På ett underligt sätt känner jag ett sådant lugn när jag är vid hans sida, som om det är natuligt att han ska dö. Han är vaken under ganska långa perioder än så länge, men han är inte riktigt i samma värld som oss. Han får smärtstillande, kramplösande och lugnande och jag tror att de ger honom en behaglig och rofylld tillvaro. 

 

M och S såg till att jag fick äta middag igår, och vi tog en liten promenad. Även om jag kände mig som den tröttaste i världen så gav lite tid med dem mig energi.

 

Jag har sovit vid Ds sida inatt. Personalen såg till att våra sängar var på samma höjd så att vi kunde hålla varandra i handen. Det var så skönt. Igår fick jag en kram av D och han smekte mitt hår. Den känslan. Jag vet ju aldrig om det är sista gången. Vi pussas ofta. Jag viskar att jag älskar honom så fort jag får möjligheten.

 

D vaknade vid fyra-tiden inatt. Han låg och pratade med sig själv och gestikulerade ibland med handen. I hans värld verkade vi övningsköra igen. Han sa åt mig att det är viktigt att blinka i rondeller, att jag skulle förbereda mig på avfarten osv. Jag var så sinnessjukt trött så jag försökte klappa hans hand, hålla den andra handen framför hans ögon så att han skulle stänga dem och lugnt säga att han måste försöka sova.

 

Sedan höll D sig vaken fram till lunchtid. En av hans vänner kom och hälsade på. Det var så skönt för mig att prata med honom. Han förstår. Han har varit med om att en närstående till honom gick bort i samma sjukdom. Vännen skjutsade hem mig, och nu ligger jag i soffan för att samla lite energi. Imorgon ska jag sova hos D igen. Min älskade älskade man.