En anhörigs dagbok

• Jag grät diskret framför min dator på jobbet. Sådana där tysta tårar som bara singlar ner för kinderna. Ingen tung andning. Inget snörvlande. Saknaden av D blev så stark. Att gråta inför andra är inte min grej, men det här märktes knappt.

• Jag blev lite frustrerad över att jag förväntas ta ansvar för andras känslor. Vissa personer kan ursäktas för både det ena och det andra. Att min man dog för lite mer än två månader sedan räknas tydligen inte. Jag måste tänka på andra. De har det så jobbigt. (OBS! I allra högsta grad medveten om att alla har sina problem, men jag kan verkligen önska att också jag ska kunna få bli ursäktad när jag inte orkar vara glad, social och trevlig mot alla.)

• Jag sprang förbi kronprinsessan i Hagaparken ikväll. Fint ska det vara.

• Mina ögon kliar så fruktansvärt av pollenallergi att jag håller på att bli galen.

Ja, ni ser ju. En fantastisk dag. Uppenbarligen.