Jag måste låta det bli en påminnelse
Just det. Så var det ju. Tacksamhet. Jag är här. Jag lever. Jag lever! Jag har haft en riktigt fin kväll. Min älskade K hörde av sig och vi tog en spontan middag och en promenad i Hagaparken. Det var precis vad jag behövde.
De senaste dagarna är det ett särskilt minne som har snurrat runt i mitt huvud. De sista minuterna i Ds liv. Det sista ögonblicket. Känslan av att ha sagt farväl till sin älskade. Orden jag sa. Orden jag upprepade. Gång på gång. Min hand som höll hans hand. Han ögon som tittade in i mina hela tiden, ända fram till slutet. Hans sista andetag. De knäpptysta sekunderna efter att D tog sina sista andetag som gav en lättnad samtidigt som de lämnande en förlamande skräck och en oändlig saknad. Hans döda kropp som sakta blev kallare. Den där gula tonen på huden. Känslan av att gå ut ur rummet och en sista gång ha sett honom. Sista gången som levande, och sista gången som död. Det gör så obeskrivligt ont att tänka på den där stunden. Men jag måste. Jag måste gå igenom den. Jag måste spela upp den för mig själv. För samtidigt som det är ett fruktansvärt minne, så blir det också en påminnelse för mig om att jag måste leva. Jag måste ta djupa andetag. Andas in våren och solen. Andas in livet som spirar runt omkring mig. Jag måste ta den chans som D aldrig fick. Den chans som många inte får. Den chans som många inte tar.
skriven
Åh vad jag känner igen mej i vad du skriver. De senaste veckorna har jag gjort precis samma sak, men även funderat över om läkarna tog rätt beslut att avsluta all behandling precis just som de gjorde. Ja, jag vet ju att det ändå slutat som det gjorde men ändå, tankarna har funnits där. Idag begravde jag min man, oj vilken vånda jag hade innan. Begravningen blev precis så vacker jag tänkt mej och vi avslutade med att jag lade min mans aska i asklunden och så tog alla besökare avsked där. Det blev ett fint avsked, alla fick vara med hela vägen. Nu ska jag som du hitta mig själv och skapa nya rutiner. Men vet du Sara, jag tror vi klarar det, har vi klarat allt vi gått igenom då klarar vi resten också, även om det tar lite tid. Kram