En anhörigs dagbok

"Det händer aldrig mig", så tänkte jag alltid innan D blev sjuk. När hela vår värld plötsligt rasade samman förstod jag. Det kan hända mig. Det kommer hända mig. Varför skulle det inte hända just mig? Det har gjort att jag är så förbannat rädd för att få cancer. För att dö. För att inte få leva.

 

Mitt under Ds sista tid fick jag en kallelse till att göra cellprov. Min rädsla för cancer gjorde att jag sköt upp att göra det till för några veckor sedan. Är det inte sjukt, att skjuta upp ett prov som skulle kunna upptäcka cancer tidigare, bara för att det kan upptäcka cancer? Min försvarsmekanism är ju så knäpp. Jag är så knäpp. De flesta människor går till läkaren vid första möjliga ovanlighet i livet, men inte jag. Jag drar ut på det i oändlighet. För vadå? Vad tror jag ska bli bättre?

 

Förra veckan fick jag tillbaka provsvaren. Jag har blivit kallad till en gynekolog för en undersökning där man ska se om ytterligare behandling behövs. Och låt mig stoppa er här, många människor får sådana här brev och allt som oftast så är det cellförändringar som kan tas bort på mer eller mindre enkla sätt, jag vet. Jag vet det. Jag förstår det. Den logiska delen av mig förstår det. Men den känslomässiga delen av mig bryter ihop. När jag läste brevet öppnades en avgrund och jag slungades tillbaka till Ds cancerbesked. En röst i mitt huvud skrek "det är nu det händer!". Jag ringde till mamma i panik. Tårarna rann i takt med mina snabba hjärtslag. Jag kunde knappt andas. Det kommer hända mig. Varför skulle det inte hända mig?

 

Jag tänker tillbaka. Jag googlar. Jag vet att jag har symtom som jag borde ha kollat upp tidigare. Det gör mig så jävla rädd. Om min värsta rädlsa skulle besannas, har jag bara gjort att allt går ännu mer åt helvete? 

 

Jag läste någonstans att 30 000 kvinnor har cellförändringar varje år i Sverige, och av dessa är det 450 som drabbas av cancer. De här siffrorna skrämmer mig så otroligt mycket. Varför skulle jag inte vara en av de 450? Jag vill inte dö. Jag vill inte ha cancer. Det är det enda jag har kunnat tänka på sedan dess. Jag får svårt att andas. Det enda som lättar lite är att skriva. Som att rädslan, paniken och smärtan kan bäras bort av små små ord på en skärm. Som att fingrar som rör sig rytmiskt på ett tangentbord samtidigt som tårar rinner och ett oroligt hjärta slår kan bota rädslan för att inte få leva.