Tacksamhet och tilltro
Tacksamhet och tilltro. Ingen bitterhet. Det är mitt mål. Det ska min ledstjärna under det här djävulsåret som kallas 2016. För samtidigt som det förmodligen kommer att bli det tuffaste året i mitt liv (det får jag ju hoppas ändå, nu måste jag väl ha fått min släng av sleven, eller hur?), så kommer det här bli det bästa året för många andra. Såklart. Och jag ska inte låta det göra mig bitter. Nej, jag ska vara tacksam för allt jag har fått dela med D och allt fint mina nära och kära är med om. För jag älskar dem, och de förtjänar all lycka i världen.
För ungefär tre månader sedan skrev jag om att ordet tilltro skulle vara ordet som skulle följa med mig 2016:
Att ha en tilltro till mig själv. En känsla av att jag kommer klara vad än livet kastar i min väg. En tilltro till att jag kommer kunna fortsätta leva när det D inte längre får vara kvar hos mig. Tilltron handlar om att våga lita på att det kommer finnas en framtid för mig, även om D inte är där. Precis som att solen kommer gå upp varje dag kommer jag att överleva, och leva.
Jag kan och jag vill.
Något som D blev bra på under de två sjukdomsåren var att känna tacksamhet. D frågade aldrig varför jag? Han brukade alltid säga varför inte jag? Att kunna tänka så är modigt. Det inspirerar mig nu till att känna tacksamhet, trots allt som har hänt. Under de senaste två åren fördjupades min och Ds relation något enormt. Jag vet inte riktigt hur jag ska uttrycka mig, men jag tror att jag och D delade något relationsmässigt som många aldrig får uppleva. Vi har pratat om allt. Delat allt. Bearbetat sorg, sjukdom och tårar tillsammans. Tänk att ha fått nå en så djup relation till någon. Det är ju faktiskt fantastiskt.
skriven
❤ kram ❤